Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

”Den här frågan måste även kopplas till klass”, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

”Ja precis!”, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom hbt och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut i dag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står i dag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt i från datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag.

Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.