Jag går vidare till livsmedelsbutiken för att handla. Blir sugen på paprika, får man köpa paprika? Jag kan inte köpa paprika, de har transporterats långt och det finns ju svenska tomater. Väljer till slut en förpackning med tre paprikor ändå, trots att de dessutom är förpackade i plast. Det dåliga samvetet väller över mig. Så fortsätter jag genom butiken, med en ständigt närvarande ångest.

Det här är vardag för oss som engagerar oss politiskt och låter politiken genomsyra vårt liv. Kanske blir det extra tydligt för den som både har en miljöpolitisk och feministisk agenda. Att leva jämställt med så liten miljöpåverkan som möjligt är ständigt pågående projekt. Lägg till vänsterpolitiska och djurrättsliga agendor och det är en oupphörlig kamp med sig själv, med samhället och de små, privata besluten i det stora.

Som feminist, miljöengagerad och djurrättsintresserad är fokus alltid riktat mot ens privata val, också från andra. Människor omkring en verkar drivas av en lust att solka ner vad de uppfattar som en självpåtagen rättfärdighet, mänskliggöra den politiska och påvisa hyckleri. Hur många som kallar sig feminister har inte blivit ifrågasatta för olika beslut i deras privatliv, som uppfattas som mindre feministiskt? Vilken djurrättsaktivist har inte blivit ansatt för inköp av djurtestade mediciner eller andra beslut som uppfattas som skavande i deras ideal?

Jag vet ingen som inte ständigt fått dessa frågor, inte sällan från icke-feminister som äter kött och låter bli att köpa ekologiskt. Nu ska vi avslöja hycklaren, som tror hon är bättre än vi, verkar tanken vara. Om man inte ens försöker skapa politik av ens vardag har man ryggen fri att ifrågasätta andra. Ännu mer oroande är att ifrågasättandet ofta kommer inifrån. En slags sekteristisk kontroll av andra, där man antingen godkänns eller underkänns. Feminister som klankar ner på andra feminister, djurrättsaktivister som ifrågasätter en vegetarians bärande av skinnjacka, miljöengagerade som fnyser åt en plastkasse i handen.

Samma sorts driv att avslöja hyckleri är ett oerhört tråkigt inslag i den politiska journalistiken. Under valrörelsen har så kallade ”avslöjanden” duggat tätt. Politiker som är emot Rut-avdraget köper hushållsnära tjänster och miljöinriktade politiker som Maria Wetterstrand tar ibland flyget. I utfrågningen av Lars Ohly pressades han återigen hårt kring att hans barn valt att gå i friskola. Ständiga övertramp kring politikernas barn och privata val ska idisslas i någon slags ambition att avslöja deras hyckleri.

Oavsett vilka som vinner lär tillsättandet av en ny regering ackompanjeras av granskningar kring gamla skelett i garderoben. Vilka politiker har testat knark i sin ungdom och är de fortfarande kompetenta regerare då?

Men vi är inte våra ideal. Varken den engagerade privatpersonen eller ledande politikern kan följa sina politiska övertygelser till punkt och pricka. Vi är inte förmögna att leva våra egna utopier, inte så länge vi samtidigt är en del av samhället som det ser ut i dag. Det skarvar ständigt mellan hur vi vill leva och hur normer och utbud begränsar oss. Ingen kan leva det perfekta livet av rättfärdiga val och det vore dessutom oändligt tråkigt om vi gjorde det.

Så länge politiker inte har gjort något brottsligt under sittande mandatperiod skiter jag i om de någon gång testat hasch eller tagit en flygresa. Jag har hellre mänskliga politiker än tomma ideal.