En Skugge långt från den som avsade sig feminismen 2006 – som i en Aftonbladetartikel i mars i år rackade ner på unga feministtjejers utställning på Kvinnodagen och som gång på gång hånar tjocka människor trots ätstörningsstatistik bland unga kvinnor. En Skugge som jag, som 15-åring åtminstone inbillade mig, hade en agenda som drevs av något annat än självhävdelse och provokation.

Kanske var det aldrig så, men jag minns hur jag äntligen bekräftades i mitt feministiska intresse den dagen då min morfar gav mig Fittstim-antologin, för han tänkte att den skulle passa mig. Jag minns hur drömmarna om att bli skribent, insikten att det kanske till och med var möjligt, föddes genom Skugges Expressenkrönikor. Mitt första skribentjobb, krönikor på lokaltidningens nöjessida, var så pinsamt inspirerade av Linda Skugge att jag knappt kan titta på dem nu. Det tog något år innan jag hittade min egen röst, men att försöka vara Linda Skugge var åtminstone en bra övning.

Men allra mest minns jag när jag hade sträckläst hennes debutroman Saker under huden. Om att vara ung, ångestfylld och missförstådd. Hon satte ord på så många känslor i mitt ångestvirrvarr som jag aldrig klarat av att kommunicera. Jag la boken i min mammas händer och sa ”läs den, det är exakt såhär jag känner mig inuti”. Min mamma läste den och sa att den var välskriven, men lite deppig. Vi nådde inte fram till varandra den gången heller, men Skugges bok gjorde att det åtminstone var värt ett försök.

När jag är ute och föreläser om självskadebeteende och ätstörningar pratar åhörarna ofta om litteratur i genren ung, kvinnlig ångest. Under 90-talet var det så vanligt med litteratur kring ätstörningar att det blev en egen, och relativt bespottad, genre. Under 2000-talet har författare som Berny Pålsson blivit kända genom egna historier om psykisk sjukdom, självskador och självhat.

Många som jag talar med har en dubbel relation till böckerna. Tjejerna som själva lidit av liknande problem talar om det sköna i identifikationen. Samtidigt vittnar många om att man dras djupare in i sin egen ångest. Genom identifikationen inspireras man också att fortsätta på samma väg, man blir sin ångest ännu tydligare.

Att tysta ner psykiska problem är knappast rätt sätt att förhindra att de sprids. Däremot slår det mig såhär i efterhand om Skugges utsagor kring tonårsångest, små bröst och ohånglade läppar verkligen hjälpte. Snarare bekräftades min ångest och jag blev ännu mer Skuggetjejen med hat mot både mig själv och samhället.

”Var är tjejerna som berättar om något annat än en glättig, vacker yta?”, undrar Skugge och jag skulle svara att de är en hel del. Visst är bloggvärlden full av rika, vackra modebloggare med en spännande vardag fotograferad konstnärligt och knappast är de särskilt bra förebilder för den unga tjejen som bara vill bli sedd i sin icke-perfektion. Men ångestutsagorna finns fortfarande där och jag vet inte om de hjälper, precis som jag undrar över huruvida Skugge kan slå sig för bröstet och påstå att hon någonsin hjälpte någon med sina navelskådande tonårsminnen.

Vi behöver inte fler förebilder, varken de som visar upp sin snygga och moderiktiga tillvaro eller dem som berättar om skärsår och små bröst. Kanske är det dags att istället hålla käften och låta de unga tjejerna själva komma till tals och berätta om sin tillvaro. Det, om något, vore ett feministiskt framsteg.