Den 2 november är det exakt 35 år sedan man hittade hans döda kropp, lämnad på stranden utanför Roms hamnstad Ostia. Illa tilltygad, utsatt för ett bestialiskt angrepp. Flera gånger hade någon kört över kroppen med bil, som besatt av ett besinningslöst hat mot den redan dödade. Det vilar nästan något symboliskt över den blodiga akten som utfördes där vid havet.

Teorierna och misstankarna har gått isär när det gäller att fastställa vem förövaren egentligen var. Var det svartskjortorna – som djupt hatade den blasfemiske provokatören och antifascisten? Eller någon av hans många älskare, försmådd och övergiven? Eller en sjuttonårig, prostituerad pojke – som den tunnelseende, italienska snuten hävdat?

Pier Paolo Pasolini – med de två förnamnen fångande både den bergfaste (Petrus som klippan att bygga församlingen på) och den samtidigt tvivlande och sökande (Saulus) – kunde tyckas ”omöjlig” som fenomen. Sammansatt och komplicerad, mångsidig och utsvävande; med skaparkraften riktad åt minst tusen håll. Förbluffande mycket hann han med under sin blott femtiotreåriga levnad; en rastlös och hyperproduktiv människa och konstnär.
Man kan räkna upp hur många titlar och etiketter som helst att klistra på honom. Poet. Dramatiker. Regissör. Samtidskommentator. Kommunist. Katolik. Homosexuell. Modersbunden. Melankoliker.

Allas egendom, att kritisera och slita sönder i offentlighetens skarpa ljus; ändå och alltid en solitär, på sidan om flocken och dess inneboende logik. Hatad och fruktad, kompromisslös och gränsöverskridande; dödsdriven och destruktiv. Persona non grata; not wanted here, among us other.
Studera, men bara om du vågar, hans karakteristiska ansikte på något av de många porträtten! Hans borrande, genomskådande blick medger ingen misskund, ingen nåd, inga ursäkter, ingen falskhet. Ärligt, med handen på hjärtat: kan du möta den utan att väja undan med din egen? Än mer och ytterst: kan du möta världen, denna orättfärdiga och vansinnessjuka ekonomiska ordning, utan att säga att du faller undan inför den och ser åt något annat håll?

Det är den fråga Pasolini lämnade efter sig till oss, det är hans arv och testamente. Själv förmådde han inte välja undfallenhetens och krypandets väg. Hellre dödens oåterkalleliga kyla än det samvetslösa livet; vegeterandet.

Pasolini anade tidigt vad som skulle komma att utmärka den postmoderna fascismen: den vulgära konsumismen. Standardiseringen och likriktningen.
Alla går omkring i likadana kläder, som vore det uniformer. Ingen sticker ut. Ingen gör skillnad. Det behövs ingen Mussolini på någon tribun. Ingen som gapar och ryter åt oss, inga kommandoord eller piskrapp.
Marknaden är exercisplatsen, varuhusen och galleriorna våra läger. Vi inordnar oss lydigt i de jeansbeklädda leden. Indoktrineringen kräver ingen propaganda, ingen politisk retorik.
Under ytan, bakom promiskuiteten och det erotiska utlevandet, var Pasolini en sträng moralist. Djupt religiös, i ordet mest genuina bemärkelse.

Bäst tycker jag om hans svartvita film Matteusevangeliet, där samtliga medverkande var amatörskådespelare om jag minns rätt och där en rasande, ljungande Jesus driver ut månglarna och hycklarna från templet. En vacker och revolutionär Jesus, långt från den fromme fåraherden som uppmanar oss att vända andra sidan till och älska vår förtryckare. I dag skulle han kallas ”terrorist” och skickas till Guantanamo.

Var icke saktmodig – det är rätt att göra uppror! Jorden tillhör de förtrampade och missanpassade; de udda och marginaliserade; de trasiga och egendomslösa.
En Jesusbild som jag kan tänka mig har inspirerat vår tids kvinnliga Pasolini: Elisabeth Ohlson-Wallin.