En sökande, indisk generation
Bangalore, eller Bengaluru som numera är stadens officiella namn, är juvelen i det nya, skinande Indien. Välutbildade unga vuxna från den växande medelklassen kan få – med indiska mått mätt – välbetalda it-jobb, och även arbeten på call centres. Där sitter de i telefon hela natten och ger support till amerikaner och européer som behöver läxhjälp eller inte får sina betalkort att fungera.
Det är till Bangalore 25-åriga Sophie i Bort, Bort söker sig för att komma bort från den lilla bergsstaden Shillong i de oroliga nordöstra delarna av Indien, där hon har känt sig allt mer alienerad från sin Hamlet-älskande far och traditionella mor.
Men Bangalore blir inte den tillflykt hon önskat sig. Istället bidrar staden till hennes rastlöshet. Hon hatar sitt jobb som textare för Hollywood-filmer och tvingas ständigt bråka med sin konservativa hyresvärd som anser det moraliskt förkastligt att hennes trosor hänger ute på tork med resten av tvätten.
Medan resten av hennes vänner på något sätt smider planer för hur de ska kunna klättra högre på karriärstegen, tjäna mer pengar och flytta utomlands börjar Sophie sakna sitt Shillong. Men när hon återvänder hem inser hon att inte heller det är hemma längre.
Med Bort, Bort ges Anjum Hasan för första gången ut på svenska. Boken är en indisk version av den västerländska, sökande ungdomsromanen. Tematiskt finns det likheter med Jack Kerouacs On the road och Ulf Lundells Jack. Det handlar om uppror mot tidigare generationer, om rastlöshet och alienation, om känslan av att inte passa in och att ångesten kan dämpas med en joint. Det duggar även tätt med populärkulturella referenser, exempelvis den återkommande Uncle Rock som droppar Bob Dylan-rader med jämna mellanrum.
Den indiska generation som Bort, Bort skildrar är ibland förvillande lik deras jämnåriga i västerlandet, fast lite tvärtom. De hippa, nyrika ungdomarna i Bangalore strävar på sitt sätt efter att bli mer västerländska, medan den västerländska ungdomsrevolten ofta går i motsatt riktning – för dem gäller det att åka till Indien och hitta sig själv.
Den mesta av den indiska, engelskspråkiga litteraturen berör klass- och kastkillnadernas Indien. Författare som Anrundhati Roy, Rohinton Mistry och Aravind Adiga diskuterar alla vad som har lämnats kvar i kölvattnet när delar av landet har galopperat in i den högteknologiska tidsålder som utgör framtiden.
I Anjum Hasans bok finns inte detta perspektiv, vilket är både en befrielse och en saknad. Det är skönt att få höra en röst från det nya Indien, och vilken effekt det har hos de människor som lyckats få åka med tåget som är den ständigt växande ekonomin, samtidigt som jag önskar vissa reflektioner om människorna som står kvar på perrongen.
