Winston Churchills tal under en av Europas mörkaste stunder, när Hitlers arméer svepte fram över kontinenten och rent av hotade de brittiska öarna, hör till historiens mäktigaste. Men borde han istället ha sett mer realistiskt på saken och uppmanat sina landsmän att stanna inne och plugga tyska glosor under Blitzen?

Liknelsen haltar kanske något, men vi befinner oss i en annan mycket mörk tid. Mänskligheten har fullt tillräckliga kunskaper om vad som väntar oss om vi inte snabbt tar oss ur vårt beroende av fossila bränslen och slutar överutnyttja ekosystem och strategiska naturresurser – ändå händer ingenting. De globala klimatförhandlingarna kraschade i Köpenhamn och ligger nu platt på marken. Vi har just genomlidit en valrörelse där inget parti tog upp dessa ödesfrågor på ett seriöst sätt.

Inte konstigt då att uppgivenheten breder ut sig. Ett exempel är trädkramaren och författaren Paul Kingsnorth som i en lång essä – Confessions of a recovering environmentalist – motiverar sitt avhopp. Han berättar om sin besvikelse över hur dagens miljörörelse har tagits över av trotskister och samtidigt blivit alltför marknadsliberal. Dess generalfel, enligt Kingsnorth, är en alltför ensidig inriktning på klimatet, där byggandet av vindkraftverk nu och motorvägar då på de kullar han en gång försvarade är jämförbara ekologiska brott. Nej, nu drar han sig tillbaka från kampanjerna och demonstrationerna och debatterna för att istället gå ut i skogen och lyssna på vad vinden har att säga honom.

Det anmärkningsvärda med denna historia är inte att en gammal kämpe ger upp och drar sig undan med illa genomtänkta motiveringar. Väljer att lyssna på vinden istället för att stå kvar i snålblåsten på barrikanden. Tvärtom, det är något jag har förståelse för. Aktivister är inte robotar som alltid orkar fortsätta. Nej, det anmärkningsvärda är att han håller på att forma en rörelse för organiserad reträtt.

På något annat sätt har i alla fall jag svårt att se initiativet Dark Mountain, som Kingsnorth drog igång förra året. Denna växande rörelse, står det på hemsidan, ”har slutat tro på de historier vår civilisation berättar för sig själv. Vi tror att vi går in en era av materiell minskning, ekologisk kollaps och social och politisk osäkerhet”.

Jag önskar att jag med visshet kunde säga att nej, de har fel, men det kan jag inte. Kanske väntar verkligen en ekologisk och social kollaps. Kanske måste vi redan nu förbereda oss för det. Men innebär det att man bör sluta demonstrera och argumentera och gå ut i skogen? Är det inte vår förbannade plikt mot kommande generationer att hålla modet uppe och vägra ge upp?

Egentligen inte, för det står givetvis var och en fritt att hysa åsikter och känslor. Men den rörelse som aktivt förespråkar kapitulation tar på sig ett stort ansvar. En rörelse kommer inte undan med att den är trött och besviken, utan måste resonera om följderna av sina uttalanden och handlingar. Dark Mountains mörka pessimism riskerar att bli självuppfyllande, för ju fler som ger upp, desto större är sannolikheten att det verkligen går åt helvete.

Den som förespråkar kapitulation behöver även ha ett bra förslag att ge till de hundratals miljoner människor i fattiga länder som väntas bli klimatflyktingar inom ett par årtionden. För de har inte alternativet att gå ut bland träden och lyssna på vinden. Om vi verkligen bryr oss om planeten och människorna på den räcker det inte att odla vår egen täppa, vi måste orka organisera oss i en global klimatrörelse för att krossa fossilsamhället.

Inte börja plugga tyska glosor.

We shall never surrender.