”Tyskland är delat. Jag bor i dess bättre hälft”, diktade Wolf Biermann, spetsat med en ironisk underton. Sedan fråntogs han medborgarskapet av Honecker och hans realsocialistiska kamrater. Blev skamligen utlåst.

Den 3 oktober var det exakt tjugo år sedan Tyskland på nytt blev Stortyskland. Åtminstone var det tanken. Det råder fortfarande inte samstämmighet om vad det ska rubriceras som, det som hände; var det en ”vändpunkt” (Wende) eller ett ”införlivande” (Anschluß)? Det senare uttrycket med dess, för de historiekunniga, obehagliga associationer till Tredje riket och införlivandet av Österrike är därför inget okontroversiellt ordval. Även ordet ”återförening” (Wiedervereinigung) används.

När förtryckarstaten DDR äntligen upphörde utlovade dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl ett väntande Schlaraffenland. Det slitna och hårt prövade folket i det fattiga öst jublade och röstade i det första demokratiska valet på CDU; som om samma människor aldrig ropat socialistiska slagord och åtminstone med läpparna varit tillskyndare av den i officiell retorik röda staten. Men så blev det inte, inget paradis infann sig. Kohls storstilade löfte var skrivet i Spree.

DDR är borta, och det är som om denna konstgjorda republik aldrig existerat. Honecker och hans anhang är bortsuddade och bortglömda. De som dog ihjälskjutna under ”republikflykt” från ”den första arbetar- och bondestaten på tysk mark” har gått till skuggorna. Dissidenterna, varav flera mördades av regimen, har inte hedrats med några minnesmärken.

Men fortfarande talas det, utan att självcensur slår till, öppet om ossisar och wessisar. Den forna delningen har flyttat in i skallarna. Där står den så hatade Muren kvar, kanske stadigare än någonsin.

Arbetslösheten i de östra delarna är bestående skyhög, utanförskapet normaltillstånd. Allt fler känner det som att de inte behövs, att de hängts av och lämnats i sticket. Tvåtredjedelssamhället, eller det är nog värre än så – har konsoliderats. Vägarna asfalterades, telefonnätet moderniserades, köpcentra och bensinstationer anlades överallt. Men vad mer, under den glatta konsumtionsytan? Vad rör sig i det kollektiva medvetandet? Tillhör tänkandet framtiden, om man säger så.

Det varnas för en gryende ostalgi, en längtan tillbaka till – ja, något som förmodligen aldrig fanns, förutom i den hungrande, melankoliska fantasin. Regressiva utopier, med inslag av fiktion och rent önsketänkande, tillhör de allra farligaste. Och politiska krafter är inte sena att exploatera och uppmuntra dem.
Nynazistiska NPD och andra fiskar i de grumliga vattnen och vinner också platser i delstatsparlamenten. Och det söks efter syndabockar, någon att skylla det kvarstannande eländet på. Turkar, somalier eller romer – det går på ett ut.
Och i väst har man tröttnat på att hålla öst under armarna med offentliga transfereringar. Betala ut pengar till tärande och oförmögna, som istället kunde landa i den egna plånboken. Det tickar.

Tjugo år efter det officiella samgåendet kan man enkelt konstatera: Tyskland är fortfarande delat. Och inget tyder på att en försoning är inom räckhåll. Vad som än dessa dagar i Tyskland utslungas i retoriskt överlastade festtal.

Symtomatiskt nog publiceras nu också bästsäljande och mycket uppmärksammade böcker, skrivna av högt ansedda, nåja, beslutsfattare. Där de tar bladet från munnen och talar om den tyska ”egenarten” och det ”tyska sinnet”. En av dessa bästsäljare är den hett omdiskuterade Deutschland schafft sich ab (”Tyskland avskaffar sig självt”) av Thilo Sarrazin. Författaren, SPD:are och innehavare av topposter, ser ett muslimskt hot mot tyskarna. Och med tyskar avses bara de infödda, boende i den västra delen av landet.

Tyskland brast i och med krigsslutet och den okänsliga uppdelningen av Europa. Brast för gott. Det finns skäl att hålla ett vaksamt öga på den fortsatta utvecklingen.