Valutakriget visar krisens allvar
De växande farhågorna för ett globalt valutakrig är ett allvarligt varningstecken. När varje land kämpar ensamt mot den globala ekonomiska krisen hotar en upprepning av 30-talet.
Inför kongressvalet i november har USA:s politiker hittat en ny favoritsysselsättning: Att skylla den ekonomiska krisen på Kina.
De senaste veckorna har åtminstone 29 kandidater från både Demokraterna och Republikanerna lanserat tidningsannonser där de antyder att deras motståndare har varit för mjuka mot Kina och därmed orsakat lidande för amerikaner, skriver New York Times.
Samma budskap förs fram i påkostade reklamfilmer där kinesisk musik och enorma drakar hjälper till att hamra in budskapet att jobbflykten till Kina ligger bakom den höga arbetslösheten.
Bakgrunden är sociala klyftor som nått historiska nivåer och en arbetslöshet som nu klättrar uppåt igen efter några månader av upphausad ”återhämtning”.
Enligt USA beror den svaga ekonomiska utvecklingen på att Kinas valuta är konstgjort undervärderad, vilket gynnar landets export på andra länders bekostnad.
Men samtidigt pekas även USA ut som en ”skurk” i sammanhanget. Enligt Joseph Stiglitz, Nobelpristagare och före detta chefsekonom på Världsbanken, har USA:s centralbank i sina försök att stimulera den amerikanska ekonomin översköljt världen i dollar.
Men istället för att stimulera den inhemska ekonomin har överflödet av likviditet strömmat till tillväxtmarknader som Brasilien, där inflödet av kapital pressat upp valutakurserna.
Den 27 september varnade Brasiliens finansminister Guido Mantega att landet inte kommer att förbli passivt när landets konkurrenskraft undergrävs. Flera andra länders centralbanker har redan börjat köpa dollar för att få ner värdet på sin egen valuta.
Poängen är att varje sådan åtgärd leder till en motåtgärd – och från ingrepp i valutahandeln är steget inte långt till andra former av handelshinder och ett fullskaligt handelskrig.
Den senaste tiden har varningar för en sådan utveckling utfärdats av bland annat Institutet för internationell finanser, IFF, som representerar över 400 av världens banker.
Den australiensiska marxisten Nick Beams beskriver i sin tur det hotande valutakriget som det allvarligaste sammanbrottet för de globala ekonomiska relationerna sedan den stora depressionen. Att till och med liberala ekonomer och kommentatorer nu manar till åtgärder som innebär början på handels- och valutakrig visar krisens omfattning och djup, skriver Nick Beams i en artikel för World socialist web site.
”I början av den stora depressionen var Smooth-Hawly-lagen, som antogs av kongressen i juni 1930 och införde en rad tullar, avskydd i liberala kretsar. Den sågs som en av de viktigaste osakerna av den nedåtgående spiral i världshandel från 1929 till 1932 och uppdelningen av världen i fientliga handelsblock, som slutligen ledde till krig.” Nu, påpekar Nick Beams, lyfts samma lag fram som ett föredöme av liberala ekonomer. ”Det som var otänkbart i går har blivit nödvändigt i dag”.
Hur blev det så? En möjlig förklaring är den växande insikten bland politiker och ekonomer om att den medicin som ordinerats efter finanskrisen inte har hjälpt – den har snarare gjort patienten sjukare.
Åtstramningspolitik och budgetdisciplin i kombination med expansiv penningpolitik är ingen lyckad mix, enligt Joseph Stiglitz och andra kritiska ekonomer. Men för den som vägrar acceptera Keynes stora lärdom efter den stora depressionen – att staten i kristider måste spela en aktiv roll i att få ekonomin på fötter – återstår bara att med olika medel försöka skydda det egna landets intressen. I kristider blir frihandelsförespråkare protektionister.
För bara några månader sedan kändes jämförelser med 30-talet överdrivna. Men efter den senaste tidens hetsjakt på Europas romer, valframgångar för högerextrema partier – och nu de växande spänningarna mellan världens ekonomiska stormakter – känns framtiden åtskilliga nyanser mörkare.
