Men det är på Anna Kareninas (Bahar Pars) förhållande med Vronskij som det mesta ljuset lyser på stadsteatern. Det handlar om hennes kvinnliga frigörelse - att bryta äktenskapet med parlamentsledamoten Karenin för att följa hjärtat. Men även hennes moderliga våndor över att lämna sitt barn - särskilt när Karenin inte tvekar att låta deras äktenskapliga bekymmer gå ut över sonen utan packar ned sina ”känslor för familjen i en låda”.

Det är underhållande och storslaget, med genomgående bra skådespeleri – även om tajmingen med ljudeffekterna vid de många slagsmålen lämnar något kvar att önska. Det som jag dock saknar är en mer djupgående skildring av de olika karaktärerna, och en uppdaterad samhällskommentar av Anna Kareninas borgerliga frigörelse. Hennes lust och vilja att gå utanför äktenskapet måste ha slagit rätt i hjärtat på den samhälleliga debatten på 1800-talet, men i den här tappningen känns den åsidosatt.

Givetvis måste något skalas bort ur en 800-sidig roman för att få plats i en 150 minuter lång teaterpjäs. Här har samhällsdebatten fått stryka på foten, och kvar blir en underhållande och lättsam berättelse, som är en njutning på plats men inte lämnar några bestående spår.