Det kanske låter överraskande för många, men i Sverige år 2010 stöter jag ofta på människor, både i och utanför hbtq-rörelsen, som tycker att pridefestivaler landet runt är onödiga och överflödiga. 

Någon tycker att det är onödigt att skylta med sin sexualitet i en parad. En annan säger att det blir ”för mycket” med alla dessa pridetåg. 

Men en pridefestival är så mycket mer än en parad, den är uppbyggd av flera dagars olika aktiviteter som sedan avslutas med en dansande parad. Och om ingen i tåget bryr sig om varandras sexuella läggning – varför gör då de utanför tåget det?

Att jag över huvud taget ställer frågan visar att pridefestivaler är nödvändiga för att skapa en större öppenhet än vi har i dagens svenska samhälle. Det heter ofta att vi har en hög tolerans i det svenska samhället, men varför valde då svenskarna att rösta in ännu ett heteronormativt parti i riksdagen?

Förra året begicks 1060 hatbrott på grund av sexuell läggning, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Vart fjärde brott var våldsbrott. Det vittnar inte om en svensk öppenhet, snarare motsatsen.

Årets Regnbågsfestival i Malmö bjuder på allt från normkritiska workshops till självförsvar för hbtq-personer. Många föreläsningar och aktiviteter under festivalen är väsentliga för att vi ska kunna arbeta vidare för en större öppenhet i vårt samhälle. Det krävs nämligen kunskap för att bota den homofobi som baseras på rädsla.

Men festivalen bjuder inte bara på tankeställare och kunskapsbomber, utan också på fest och gemenskapsaktiviteter, som fyller en väldigt viktig funktion när man som hbtq-person kanske känner sig ifrågasatt eller hotad i vardagslivet. Pridefestivaler världen runt värnar om hbtq-personers hälsa och utgör ett forum där alla kan känna sig hemma och välkomna oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Hur detta skulle kunna vara onödigt är för mig en gåta.

I festivalernas avslutande parader visar olika gemenskaper upp sig. Ofta möter jag argumenten att det är för mycket galenskap, glitter och glamour. Men om du tvingas att leva undercover 364 dagar om året av rädsla att inte bli accepterad på din arbetsplats, i din familj eller bland dina nära, har du då inte rätt till att en dag få utlopp för de yttringar du tvingats trycka ner resten av årets dagar?

Om en prideparad anses vara för mycket jippo så undrar jag vad vi ska kalla svensk fotbollsfeber för. Vid varje mästerskap klär den heteronormativa fotbollsvärlden sig i stringkalsonger och målar sina nakna kroppar gula och blå för att sedan stå och skrika och tuta i mistlurar i 90 minuter. Varför är detta fenomen folkligt medan en prideparad är utmanande?

Vi får inte glömma att det fortfarande är många utanför pridetåget som inte uppfattar hur det verkligen ser ut. I ett pridetåg är majoriteten vanliga människor precis som du och jag. De är poliser, fotbollssupportrar, dagisfröknar, ekonomer och arbetssökande. Att folkmassan sedan bär färgglada dekorationer i denna glittrande show är inte heller så konstigt. Det är inget sorgetåg eller demonstrationståg. Det är ett pridetåg, ett tåg av stolthet och glädje. Vi har ingenting att skämmas för och vi agerar därefter. Och om det i vårt ”öppna samhälle” anses vara fel, då är det något allvarligt fel med samhället – inte med oss.