Senast jag höll föredrag i Stockholm om klass och litteratur räckte en byggnadsarbetare upp handen vid frågestunden. Han sade sig vara trött på att dagens arbetarförfattare skriver om förr. Han efterlyste ett nu. Vilka skriver om den otrygghet som råder på arbetsplatserna i dag?

Jag försökte räkna upp Kristian Lundbergs Yarden, Maria Hambergs Drömfabriken, Rolf Almströms Svart arbete, och poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson. Insåg att de var ganska få som skildrar storkök, vården, hamnarbete och byggarbetsplatser.

Vi kom fram till att litteratur tar tid, det är först i återblickande författaren ser klart. Men den kanske viktigaste förklaringen var: få som står mitt i vågar riskera sitt jobb. En sorts självcensur råder.

Arbetarlitteraturen har trots det en boom. Under 2000-talet dök den allt oftare upp i den självbiografiska trend som alltjämt råder. Ekonomiska kriser, folkvandringar och arbetslöshet satte spår i litteraturen. Många sökte sina rötter. Perspektiven underifrån blev bekräftade av både kritiker, läsare och prisjuryer.

Klasskildringen blev återigen intressant och gavs ut på såväl små som stora förlag. 90-talets framgångar hos Kjell Johansson, Elsie Johansson, Göran Greider och Majgull Axelsson följdes några år senare av Mikael Niemi, Torbjörn Flygt, Alexandra Pascalidou, Lena Andersson, Susanna Alakoski och Åsa Linderborg. Listan kan göras betydligt längre.

Byggnadsarbetaren på föredraget hade förvisso en poäng. De flesta skildrar klassamhället under 1900-talet. Vi väntar ännu på vår tids rapport från en skurhink. Eller boken om byggnadsarbetaren som omkommer vid ett brobygge, under ackord, språkförbistring och försummade säkerhetsanordningar.

Men det finns ett arbetets nu i kortform. Dagens arbetsplatser och arbetslöshet kan man läsa om i Föreningen Arbetarskrivares nyutkomna antologi Skarpt läge. Här ryms noveller och dikter av etablerade författare som Aino Trosell och mindre kända men intressanta namn som Oscar Garcia – det enda utomnordiska namnet.

Symptomatiskt är att etniska svenskar fortfarande ”ger röst” åt arbetare med iranskt och somaliskt ursprung. Jag väntar och hoppas på att de själva skriver snart.

Oscar Garcia skriver om en städare av en radiostudio som låtsassänder ett sommarprogram där han säger sin mening om Sverige och svenskarna och spelar latinamerikansk musik. Det visar sig att programmet gått ut i etern. Det slår mig att arbetare aldrig förekommer som sommarpratare. Utlandsfödda får en kvot varje sommar, men då handlar det om författare, filmare och kända komiker. Public service ger ytterst sällan legitimitet åt arbetarklassen över huvud taget. Ett osynliggörande som skapar hemlöshet.

Men Skarpt läge finns. En läsvärd och välskriven antologi, genomgående realism, inget som sticker ut i språk och form. Maria Hamberg är som vanligt suverän på konkreta, detaljerade skildringar av arbetsmoment på fabriker: stressen, övervakningen, jargongen. Tre minuter max, för ett toabesök!

Elegant exakthet gäller också för Micke Evhammar som romandebuterade i fjol med Thick as a brick. I novellen Vi borde gå hem, som faktiskt handlar om en byggjobbare som omkommer, finns några fantastiska rader:

”Men det blev han. Växlande molnighet, svag vind. Han hade isterband i lådan.”

Vår nästa stora arbetarförfattare?