Genreöverskridande är inget som helst problem för Circle, men trots att de växlar friskt mellan punk, psykedelia, boogie, noise och krautrock är det alltid uppenbart att det är Circle man lyssnar till.

Själv är jag mest svag för Circle när de är mer introverta och hypnotiska, likt de inspirationskällor som går att spåra i band som Loop, Amon Düül, Can eller Hawkwind.

Jag stöter på bassisten och grundaren av bandet, Jussi Lehtisalo, inför spelningen och han säger att det blir en vanlig spelning ”quite epic I guarantee.”

Episkt eller inte, den här kvällen är Circle på metalhumör. Riffen är furiösa och svetten rinner på sångaren och klaviaturspelaren Mika Rättö efter första låten, det är intensivt rått och underhållande. Bara uppenbarelsen av bandet är något extra. Den expressive sångaren Mika Rättö är en Rob Halford-kopia, medan Jussi Lehtisalo ser ut att behöva banta bort ett par kilo för att riktigt göra sig i spandexbrallorna.

De elementen som jag främst gillar – det repetitiva och hypnotiska – hos bandet finns som delar i varje enskild låt. Men det är först när bandet samlar ihop sig efter den första attacken som lugnet infinner sig. Rättö sätter sig vid keyborden och skiftar karaktär till en Sun Ra-inkarnation, och runt hans improvisationer bygger de övriga i bandet upp ett suggestiv ljudlandskap. Snart är dock bandet tillbaka på tidigare inslagna spår. Det är riff som gäller. Stora feta riff, som gör att man hela tiden kommer på sig med att stå med ett korkat Beavis and Butthead-flin över hela ansiktet.

Bandets mer lekfulla och teatrala ådra visas kommer även fram i konsertens slut. Ett minidrama tar plats med sångaren Rättö i huvudrollen som en fågel Fenix som dör och återuppstår. De övriga i bandet avslutar dramat med att placera sig runtomkring den sittande Lehtisalo och tillsammans formar de med gitarrhalsarna ett kors. Ett monument byggt av flaggbärarna av sann metal: Circle.