Adjö till lex Laval
Lex Laval rivs upp av regeringen så att svenska fackföreningar kan vidta stridsåtgärder mot utländska företag utan motsvarande svenska kollektivavtal. En stor seger för alla som arbetar och bryr sig om rättvisa villkor, skriver Rojin Pertow.
Onsdagen den 26/4 rev regeringen upp lex Laval, lagen som kraftigt begränsat fackens rätt till stridsåtgärder mot utländska företag. Lex Laval uppkom i samband med att det lettiska byggföretaget Laval tillsammans med sitt svenska dotterbolag L&P Baltic Bygg vann en upphandling i Vaxholms kommun om att få renovera en skola i kommunen 2004. Fackförbunden Byggnads och Elektrikerna fick nys om de skamligt låga lönerna, som enligt uppgift till Dagens Nyheter då det begav sig låg på 13.700 kronor i månaden. Därefter följde konflikt med arbetsköpare och fackliga stridsåtgärder som av EU-domstolen bedömdes som olagliga och mynnade ut i lex Laval. Facken fick inte ta till stridsåtgärder mot utländska företag från EU-länder med förbehållet att företagen erbjuder avtal som kan jämställas med generella branschavtal inom EU.
Nå, det kan låta rimligt att företagen åtminstone måste lägga sig i höjd med en miniminivå av rättigheter som gäller i EU för att få vara verksamma i Sverige. Men faktum är att miniminivån knappast motsvarar den reella nivån av löner och förmåner i branschen. I praktiken jobbade alltså utländska arbetare för lägre lön och med generellt sämre villkor än motsvarande svenska, utan att fackförbunden kunde ta strid för dem och deras rättigheter. Därför är det för alla som arbetar och bryr sig om rättvisa villkor en stor seger att lex Laval nu skrotas. Facken får ta strid för alla arbetare igen.
Reaktionerna från borgerligt håll lät förstås inte vänta på sig. Företrädare från Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna har alla uttryckt avsmak inför rivandet av lex Laval. Allt ifrån att den fria rörligheten inom EU hotas om inte lex Laval finns på plats, via att fackförbunden sysslar med protektionism, till att det är rasistiskt att avskaffa lagen. Den sistnämnda kritiken tar avstamp i både att facken tydligen egentligen inte vill ha utländska arbetare i Sverige men att man döljer det under lika villkorens flagg. Samt i att Sverigedemokraterna röstade för avskaffandet av lex Laval och att det därmed per association är rasistiskt.
Det är förstås roande att se hur de borgerliga greppar efter halmstrån för att kunna försvara det djupt orättvisa lex Laval som de själva instiftade 2010. Att de menar att alla förslag SD stödjer i någon mån måste vara rasistiska visar bara på deras selektiva verklighetsuppfattning. Om de vore konsekventa i denna linje skulle de även framhålla det faktum att SD snarare röstar med regeringen än med någon verklig ideologisk grund. När alliansen hade regeringsmakt röstade SD mer med dem än med Socialdemokraterna. Vad som däremot är oerhört provokativt är att hävda att fackens krav på lika lön och lika rättigheter egentligen är baserade i rasism mot utländska arbetare.
Denna typ av försök till underminerande och demoniserande av facket som egentligen arbetarfientligt är ingenting nytt. Redan på 1800-talet myntar den ägande klassen idén om att facken vill hålla tillbaka arbetarna och hindra dem från att jobba och leva fritt. Det är nedslående att borgerlig ideologi knappt utvecklats på den punkten på över hundra år. Fackföreningarna har alltid funnits för att vikta den ojämlika arbetsmarknaden. De är den sista utposten innan fullskalig, människofientlig marknadisering av arbetarkroppar. Att lex Laval rivs upp är en liten seger för jämlika arbetsvillkor i ett klimat som annars går mer och mer åt en idé om arbete som självändamål. Någonting man ska vara tacksam för som arbetstagare.
Det som är rasistiskt är snarare att tillåta att utländsk arbetskraft har sämre villkor än inhemsk sådan. Varför ska de jobba för mindre även i Sverige bara för att de har råkat födas med en annan nationalitet än svensk? När konsekvenserna dessutom blir lönedumpning inom branschen och därmed även det reella rasistiska felslutet ”de tar våra jobb”. Borgerlig marknadslogik förklädd som omtanke är den farligaste ulven i fårakläder för arbetsmarknadspolitiken i Sverige.