Att springa är till skillnad från Bitterfittan renodlad fiktion, som dock skildrar en bister verklighet – kanske kan man kalla det en idéroman. Det är i alla händelser idéerna som är den dominerande pusselbiten i bokens struktur.

Bara några sidor in blir jag allvarligt oroad för Svelands skull, det är så dåligt att jag är rädd att hon kommer bli till mos i kultursidornas recensioner. Dialogen är konstlad, och den sker mellan typer snarare än karaktärer, platta och tjatiga, med sneda leenden och himlande ögon på varje sida.

Berättelsen om bästisarna Emma och Julia utspelar sig i en tid då jag också var tolv-tretton, men jag tycker inte Sveland lyckas så väl i att återskapa det sena åttiotalet. En blå mascara och ett underhållningsprogram i tv räcker inte så långt när en verklig känsla för detaljer saknas. Men jag inser också snart att detta är en bok som inte är skriven främst för att skildra uppväxt och vänskap, vilket baksidestexten delvis utlovar, utan för att sätta fokus på de brott som begås mot barn och kvinnor och hur dessa hanteras av manssamhället och dess rättsväsen.

Det står tidigt klart vad som kommer att uppdagas, endast de inblandades reaktioner utgör något slags spänningsmoment, vilket känns lite snaskigt.

Det är egentligen först i efterspelet, när alla vet vad som drabbat Julia, som romanen börjar få liv. Det desperata slutskedet, när hopplösheten skildras inifrån Julia själv, har en helt annan intensitet än vad man kunde vänta sig av de inledande trehundra sidorna.

Och nej, Maria Sveland blev inte till mos, om än lite tilltufsad. I de flesta omdömen (jag har förgäves letat efter en recension skriven av en man), som jag inte kunde låta bli att läsa trots att jag varken hade avslutat boken eller min egen recension, drogs slutsatsen att Svelands starka engagemang gjorde romanen angelägen, trots dess språkliga undermålighet.

Kan boken initiera en debatt om behovet av attitydförändringar när det gäller övergrepp har den givetvis sitt oförvitliga värde, om än ej som litteratur. Faktum kvarstår: hade det inte varit för Bitterfittan skulle Att springa knappast fått särskilt många läsare, men hade den varit välskriven och bättre redigerad hade den kunnat få ännu fler.