Under sommaren har liberalismens och vänsterns förhållande de gångna decennierna debatterats i Dagens Nyheter och på webben. Startskottet var Svante Nycanders två inlägg där han anklagade landets universitet för att vara i händerna på marxister av olika slag – alla anförda av professor emeritus Sven-Eric Liedman.

Högst anmärkningsvärt är att ingen av de debattörer som deltagit verkar känna till Fogelstadkvinnorna och deras djärva och omskakande bidrag till frågan om hur människor bäst lever sina liv här på jorden. Eller vill man förtiga deras radikala gärning?

Fogelstadkvinnornas motto ”hjärnan, hjärtat, handen” lade grunden för mycket i Sveriges samhällsorganisering och har en enorm potential än i dag som vägvisare för vår överlevnad. Men det kräver förstås en stor omställning, från den ”arbetslinje”, skoldisciplin och militarisering i armkrok med Nato som dagens liberaler förfäktar.

De så kallade Fogelstadkvinnorna drev mellan 1922 och 1954 en medborgarskola för Sveriges kvinnor. Den grundades året efter att de svenska kvinnorna, som de sista i Norden, kämpat sig till rösträtt 1921. Värt att notera är att Högerpartiet och arbetsgivarföreningen kraftfullt motsatte sig både allmän rösträtt och rösträtt för kvinnor.

Skolan drevs på fröken Elisabeth Tamms gård Fogelsta i Julita socken i Sörmland. Där skulle kvinnorna lära vad det innebar att vara just ”medborgare”. Skolans ledande profiler – rektorn Honorine Hermelin, kvinnoläkaren Ada Nilsson, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren (för övrigt den första invalda kvinnan i riksdagens första kammare), godsägaren Elisabeth Tamm och författaren Elin Wägner – förde in nya revolutionerande tankar i det liberala/frisinnade idéarvet. Dessa tankar tillämpade de sedan på undervisningen och i bruket av jorden på Tamms gård.

Teori och praktik skulle gå hand i hand, skolans elever skulle öva sig i samtal och umgänge med sina kamrater, bland annat med hjälp av ”rollspel” där arbetaren fick bli arbetsköpare, högerkvinnan vänster och vice versa. Musik, konst, teater och skrivande genomsyrade utbildningen. En oumbärlig ingrediens som sågs som ett värde i sig, något som berikade människan och utvidgade hennes horisont. (Med andra ord en diametralt motsatt syn på kulturen än alliansens krav på ekonomisk vinst och innehållsmässig anpassning till ”verklighetens folk”!)

Syftet var att vidga vyerna och öka förståelsen för medmänniskan. Fogelstadkvinnorna utvidgade även de mänskliga relationerna bortom kärnfamiljens ram och inskränkte sig inte enbart till det heterosexuella parförhållandet. Även i det praktiska arbetet på Elisabeth Tamms gård omkullkastades bilden av manligt respektive kvinnligt, med till exempel manliga ladugårdsarbetare.

Och i deras fiktiva kommunfullmäktige ”Komtemåtta” initierades intensiva diskussioner som till skillnad från många av dagens politiska samtal alltid syftade till ökad ömsesidig förståelse.

Förutom att utveckla mänskliga förhållanden intresserade sig dessa pionjärer för vårt förhållande till jorden och bruket av den. Elin Wägners och Elisabeth Tamms bok Fred med jorden från 1940 visar på ett skrämmande sätt vilka effekter vårt bruk av gifter, vår exploatering av jorden och vår hänsynslösa vinstjakt leder till.

Wägner och Tamm tycks få förnyad aktualitet med sina radikala tankar genom det ökande stödet för ett globalt miljö- och rättvisetänkande.

Fogelstadkvinnornas motto ”hjärnan, hjärtat, handen” borde vara en ögonöppnare för alla arbetsköpare och politiker som mekaniskt förespråkar en ”arbetslinje” där ingen ifrågasätter vilken sorts arbete människor ska göra och där vi reduceras till bara ”hjärnans arbetare” (forskare), ”hjärtats arbetare” (sjuksköterska) eller ”handens arbetare” (städare).

De betonade också att ”varje mänska är ett fönster ut mot världen” – att var och en av oss har fler sidor än den roll arbetslivet eller utbildningen har tilldelat oss. Fogelstadkvinnorna skulle garanterat känna utanförskap med det Sverige deras ideologiska anförvanter skapar som bäst just nu.

Merparten av Fogelstadkvinnorna lämnade förvisso också sin ”frisinnade” hemvist och var med i bildandet av Svenska kvinnors vänsterförbund.

Men Fogelstadkvinnornas idéer lever kvar. I Julita har det sedan ett antal somrar framförts musikteater (O Fåglastad och Varje mänska är ett fönster), signerad dramatikern Ingegärd Monthan och kompositören Marie Selander.

I Katrineholm har det arrangerats kurser i Fogelstadanda för invandrarkvinnor från bland annat Somalia, Etiopien och Burundi. Flera deltagare konstaterade att de med Fogelstad-pedagogiken lärt sig mer av det svenska samhället än under flera år på SFI.

Kanske något för alla landets kommuner att ta efter?