Det lät som ett skämt, Ekots inslag den 5 september. Europaparlamentariker som skolkade från ett viktigt tal av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso skulle straffas med ett löneavdrag på 800 kronor. Hotet drogs tillbaka efter ilskna protester, men nyheten speglade den svenska inställningen till EU med två veckor kvar till valet. När inte ens Europaparlamentets ledamöter är intresserade av vad en av unionens mäktigaste personer har att säga är det kanske inte så förvånande att Europafrågorna lyst med sin frånvaro i valrörelsen.

Men den löjeväckande episoden kan också ses i ett helt annat ljus. Den liberale EU-forskaren Andrew Moravcsik har identifierat Europeiska unionens tråkighet som dess ”största taktiska fördel”. En skenbar menlöshet skyddar alltså makthavarna i Bryssel från närmare granskning, trots att de i växande utsträckning fattar beslut med avgörande inverkan på medborgarnas dagliga liv.

Att så många journalister och politiska kommentatorer hånade Barrosos beslut att efter amerikansk förebild kalla sitt tal ”State of the union”, istället för att lyfta fram hans maningar om mer överstatlighet, djupare ekonomisk integration och en gemensam försvarspolitik som en fingervisning om unionens faktiska utveckling, är ett bra exempel på den rådande förvirringen.

Citatet av Moravcsik återfinns i essäsamlingen The New old world, den brittiske historikern Perry Anderssons uppgörelse med ett Europa vars politiska elit fjärmar sig allt längre från sina medborgare. I en detaljerad genomgång av EU-institutionernas ideologiska och politiska grundvalar gör Andersson processen kort med myten om EU som ett fredsprojekt, moraliskt föredöme för världen och motvikt till USA:s dominans.

Det blev tydligt inte minst i samband med Irakkriget att Europa aldrig varit mindre självständigt gentemot den västliga supermakten. Sitt retoriska motstånd till trots gav Frankrike via sin ambassadör i Washington inofficiellt grön ljus för invasionen, och tyska underättelseagenter på plats i Bagdad försåg Pentagon med koordinater till viktiga måltavlor för de inledande bombanfallen.

Att den äldsta av bokens texter ursprungligen publicerades redan 1995 är snarare en styrka, med tanke på att så många av dess förutsägelser slagit in. Medan länder som Spanien och Irland ännu hyllades som Europas mirakelekonomier konstaterade Andersson att sanningens ögonblick för EMU skulle komma i samma ögonblick som en plötslig nedgång inträffade på den amerikanska bostadsmarknaden. Några år senare bröt bolånekrisen ut och de europeiska bubbelekonomierna imploderade. Anderssons varning att medlemsstater som avsagt sig möjligheten att devalvera sin valuta i en sådan situation skulle tvingas välja mellan drastiska lönesänkningar eller massutvandring har slagit in i länder som Grekland, Spanien och Lettland.

Andersson är skoningslös i sin kritik av de akademiker som i likhet med Andrew Moravcsik försvarar EU:s ”demokratiska underskott” och rentav vänder det till en fördel. För många statsvetare och ekonomer tycks en av poängerna med EU vara just att frågor som anses alltför ”tekniska” eller komplicerade för medborgarna undandras demokratisk kontroll. EMU och stabilitetspakten – som omfattar Sverige trots att vi ännu inte deltar i valutasamarbetet – fråntar slutgiltigt de enskilda länderna all kontroll över den makroekonomiska politiken och gör inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning.

För Perry Andersson är valutaunionens ekonomiska filosofi roten till den långsamma ekonomiska utvecklingen i Europa (den höga ungdomsarbetslösheten är till exempel inte ett svensk fenomen, utan gemensamt för flertalet av unionens medlemsländer) och EMU ett irreversibelt steg mot federalism. Men snarare än en hotfull ”superstat” ser han det federala Europa som en parodi på liberalernas ”nattväktarstat”; med färre byråkrater än en normal europeisk storstad lyckas EU beröva de demokratiska medlemsstaterna mycket av deras inflytande över de frågor som engagerar väljarna mest: jobben och välfärden.

Anderssons kritik mot nyliberalismens EU är knappast unik, men bokens styrka ligger i att unionens utveckling ställs bredvid den politiska och sociala utvecklingen i de ledande medlemsstaterna: Frankrike, Tyskland och Italien. Ett gemensamt drag för dessa är att väljarna gång på gång bestraffat det politiska etablissemang som sedan 1980-talets början drivit på unionens omvandling till en nyliberal tvångströja. Eftersom kostnaderna för utvecklingen i hög grad burits av de socialdemokratiska partiernas traditionella väljare är det inte förvånande att socialdemokratin i land efter land befinner sig i kris i dag.

Trots alla lyriska hyllningar av unionens betydelse för freden uppfattas den av sina invånare som ett i grunden ekonomiskt projekt, och enligt Andersson med rätta. Om han har rätt och EU i första hand döms efter i vilken utsträckning det uppfyller alla löften om ökat ekonomiskt välstånd, är det inte heller konstigt att förtroendet för EU har rasat i många länder det senaste året.
Ett misslyckande att någorlunda skydda befolkningen från finanskrisens följder kan bli dödsstöten för såväl unionens som den EU-vänliga politiska elitens legitimitet.

Det scenariot känns inte alltför avlägset i dag, när den ekonomiska återhämtningen bromsar in till följd av åtstramningar i tunga industriländer, samtidigt som Grekland efter EU:s ”räddningspaket” fastnat i stagflation – hög inflation i kombination med massarbetslöshet.

Om utvecklingen fortsätter i samma riktning lär de politiska krafter som stått bakom depressionspolitiken straffas hårt av opinionen – och det är inte svårt att förutse vart många av deras väljare kommer att fly. Det är knappast en tillfällighet att Europas högerpopulistiska partier har vuxit fram i takt med att den nyliberala tvångströjan har dragits åt – ofta i öppet förakt för de folkomröstningar där medborgarna tagit avstånd från unionens utveckling. Det är ingen slump att många av dem gjort EU-motståndet till en central fråga, vid sidan av den främlingsfientliga agendan.

José Manuel Barroso hade rätt i åtminstone en sak i sitt hånade hösttal i Europaparlamentet: många av de beslut som fattas i år kommer att få konsekvenser för lång tid framöver. Och det ”reformarbete” som nu pågår pekar obönhörligen mot ett mer överstatligt EU, inte minst genom skärpta sanktionsmöjligheter mot medlemmar som bryter den strikta budgetdisciplinen.

Mot den bakgrunden framstår den stora tystnaden kring Europa i den svenska debatten som extra oroande. När riksdagens EU-kritiker belägger sig själva med munkavle för partialliansernas skull lämnas fältet fritt för en vulgär diskurs där den ekonomiska krisen i länder som Grekland och Spanien skylls på sydeuropeisk lättja, samtidigt som Anders Borg ensam kan ta åt sig äran för att Sverige varit relativt skyddat från krisens värsta härjningar – trots att utvecklingen i själva verket gett EMU-motståndarna rätt på punkt efter punkt.

Jag kan inte låta bli att undra hur den svenska valrörelsen hade sett ut om Vänsterpartiet hade valt en annan linje – tydligare solidariserat sig med europeiska fackföreningar och med kraft tagit avstånd från de orimliga villkoren i EU:s ”räddningspaket” till länder som Lettland och Grekland. Om man mot Rut-avdraget ställt de stora steg mot överstatlighet som nu förbereds, nästan helt utan debatt i Sverige? Om Anders Borgs tal om sunda statsfinanser någon gång fick mothugg i form av påpekandet att just den sortens ”ansvarstagande” som hyllas av Borg just nu förvärrar den ekonomiska krisen i Europa?

Det får vi aldrig veta. Men en försiktig gissning är att utsikten att vi på måndag vaknar upp i ett land där Sverigedemokraterna är riksdagens vågmästare hade känts åtminstone aningen mer avlägsen.