Fundamentalisternas spegelbild
SD varnar för västerlandets undergång och ser fienden överallt. Det har blivit dags att dra fram Sverigedemokraternas paranoida idéer om civilisationskrig i ljuset, skriver Per Björklund.
Inför valet rasade en stundtals absurd debatt om Sverigedemokraterna, vars förutsättningar och villkor i princip kunde ha dikterats av partiets egna PR-strateger. Fokus låg ständigt på de övriga partiernas och mediernas agerande, snarare än partiets egen politik. Med SD:s inträde i riksdagen har debatten mer eller mindre dött ut, vilket i bästa fall öppnar för en mer meningsfull diskussion.
En förutsättning för det är att mediernas granskning faktiskt närmar sig kärnan i Sverigedemokraternas ideologi. Det krävs ingen omfattande kartläggning av partiets rötter. Det räcker med att lyssna på vad ledande företrädare faktiskt säger i dag, helt öppet – till exempel i det bisarra tal om ”islam och islamiseringen” som partiets internationelle sekreterare och numera riksdagsledamot Kent Ekeroth höll på kongressen för ett år sedan.
Enligt Ekeroth kommer varje civilisation ”förr eller senare till ett vägskäl” där man antingen ”går under” eller kämpar för sin överlevnad. Europa har tidigare ”stått öga mot öga med islam på slagfältet”. Men i dag hotas inte Sverige och västerlandet av att gå under i krig, utan med ”en stilla suck”.
Kent Ekeroth beskriver på fullt allvar dagens muslimska invandring som ”en ny fas av ett uråldrigt krig” som är ”1400 år gammalt”. Drivkraften är ”densamma som under de arabiska och turkiska erövringskrigen, impulsen att Islam ska dominera”. Att inte alla muslimer är inblandade i konspirationen för att ta över Europa spelar ingen roll enligt Ekeroth, eftersom ”islamiseringen sker till följd av vanliga muslimers strävan att leva i enlighet med muslimska lagar”.
Dessutom ”hetsar” Koranen till ”våld mot icke-muslimer”. Terrordåden i Londons tunnelbana för fem år sedan begicks, påpekar Ekeroth, av muslimer uppvuxna i brittisk medelklass. ”Man skulle då kunna tro att de var västerländska, men det var de inte. De var i första hand muslimska”. Liksom en gång den assimilerade juden är alltså den föregivet ”västerländska” muslimen allra farligast.
Ekeroth hyllar Winston Churchill, som på 30-talet inte lät sig ”kuvas av dom fega” – till skillnad från dagens ”politiska och intellektuella etablissemang”. Här kommer Ekeroth till de europeiska högerextremisternas egen dolkstötslegend: ”Det mest beklämmande är hur våra styrande som borde stå upp för vårt samhälle, för de judeo-kristna värderingar som det vilar på, inte gör det.” Istället deltar de villigt i vad Ronald Reagan kallade ”förräderiet mot vårt förflutna, förstörelsen av vår frihet”.
Detta är faktiskt något helt annat än den vardagsrasism som säger att invandrare begår brott, snor våra jobb eller lever på bidrag. I dag sitter ett parti i riksdagen vars innersta krets beskriver relationerna mellan folkgrupper i dagens Sverige i termer av ett medeltida religionskrig – som inte har ”förändrats nämnvärt” sedan 1400-talet – och riksdagsmajoriteten som ”förrädare”.
Kent Ekeroth betraktar inbördeskrigens Libanon och Kosovo som ”närliggande exempel”, vi befinner oss bara i en ”tidigare fas”. Vad betyder det egentligen? Att det snart är dags att bilda beväpnade miliser?
Att försöka bemöta den här sortens föreställningar med fakta och visa att muslimer inte alls är överrepresenterade i brottsstatistiken framstår som lönlöst. För islamofober är det inte antalet våldtäkter som är det centrala, utan den betydelse de tillskrivs. För dem är en våldtäkt som begås av en muslimsk man i sig mycket värre än en som begås av en ”svensk”, eftersom våldtäkten ses som en del i ”erövringskriget”.
På sin hemsida listar Ekeroth händelser som sägs påvisa ”islamiseringen” av Sverige. Där framställs alla möjliga orelaterade våldsdåd som kan hänföras till araber eller muslimer som en del av religionskriget. Det gör även en temasatsning på arabisk film på en fristående biograf och en matbutik som lockar med specialitéer från Mellanöstern under fastemånaden Ramadan.
Ekeroth ser fiender överallt. Men till skillnad från Don Quijote är han ingen harmlös figur. Med sin syn på Islam och Västerlandet som civilisationer i evig kamp – intill undergången – framstår han snarare som en spegelbild av de fanatiska islamister han påstår sig bekämpa.