Lars Lundström har skrivit ett manus som bygger på en snar framtid, där hubotar, ett slags mänskliga robotar, har tagit över de rutinartade arbetena från människorna. Deras näst intill mänskliga egenskaper gör även att de kan användas som sällskap, kanske är de till och med att föredra framför en riktig partner, som bara sitter framför tv:n med burkölen i högerhanden?

Problemet är att några hubotar har konstruerats så att de har fått ett eget känsloliv, vilket lett till att några av dem brutit sig loss, likt replikanterna i Blade runner, för att om möjligt skapa en frizon i samhället.

Eva Röse, som spelar Niska, har som mål att ta makten från människan. Likt replikanten Roy (Rutger Hauer) i Blade runner framstår hon som känslokall och grym i jakten på att hämnas människorna som förslavat dem.

Jag har inte alltför stora förhoppningar på fortsättningen, men innehållsmässigt känns det som att det finns flera intressanta spår som kan fördjupas. För mig är sf-genren intressant när den berättar om vår samtid – framtidsvisionen som ett sätt att närma sig och beskriva och kritisera företeelser och aktualiteter som utspelar sig här och nu.

Tänk på Wells Time machine (1895) som beskriver konflikten mellan arbetare och överklass, Harry Martinsons Aniara, som går att läsa i skuggan av kärnvapenhot och ekologisk kollaps. Eller Karin Boyes Kallocain, om statens övervakning av individen.

I teknikoptimisten Isaac Asimovs sf-böcker går det att läsa om hur människorna odlade ett hat mot robotarna för att de tar jobb, de är opålitliga, och framför allt för att de inte är människor. För att minska oron instiftades robotlagarna:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

Dessa lagar har haft enorm påverkan på sf-genren. Filmer som Robocop, Blade runner och I robot är liksom Äkta människor konstruerade efter Asimovs robotetik.

Problemet med Äkta människor är att intrigen med människoliknande robotar som strävar efter sin plats och söker sin identitet i ett cyniskt och avhumaniserat samhälle känns gjord. Men det är ändå uppseendeväckande då det är en oväntad svensk tv-satsning.

Och tidsmässigt ligger den helt rätt som en skildring av det nya klassamhället, tvåtredjedelssamhället, där klyftan mellan nyttig och användbar är avgrundslik. Ett rikt samhälle där få kan unna sig att leva på andras bekostnad. Ett herre-slav-samhälle.

Robotar. Kanske finns de lite varstans ibland oss. Inför valet 2014 är det Robotpartiet som slår ett slag för den mekaniska människan. Med slogans som ”Kvinnor och män – alla vinner på att ersättas av robotar” och ”För robotar (mot människor)” vill de visa på fördelarna med att stänga av människor (och maskiner) som inte visat sig samhällsbärande efter installation och uppstart.

I robotens ära delar de ut pris, bland annat till Carl Bildt ”för sin enastående förmåga att undvika inputdata”.