Som liten förlorade Bazil sin pappa till en landmina i Algeriet. Minan tillverkades av ett franskt företag vars logotyp Bazil lägger på minnet. Som vuxen arbetar Bazil i en videobutik. En sen kväll är han ensam i butiken och njuter av att titta på Humphrey Bogart-filmen Utpressningen. Han citerar vartenda ord av den franskdubbade översättningen, replik för replik. Plötsligt hörs pistolskott utanför och Bazil går för att undersöka saken närmare. Naturligtvis träffar en förlupen kula från eldstriden honom rakt i pannan.

Bazil räddas till livet men ställs inför två val: antingen försöker man ta bort kulan, vilket leder till att Bazil blir hjärnskadad, eller så låter man kulan sitta kvar vilket gör att han förblir någorlunda normal men kan dö när som helst. Läkarna lottar helt sonika om det hela genom ett enkelt myntkast och Bazil får leva med kulan i huvudet.

Tillbaka från sjukhuset får Bazil reda på att kulan är gjord av en lokal vapentillverkare. Han får inte sitt jobb tillbaka vilket snabbt leder till att han blir fattig och hemlös. När han försöker tjäna pengar på diverse gatukonst inför publik tar en äldre farbror kontakt med honom och leder honom in till ett underligt ställe på en soptipp. I ett litet hus byggt under allt bråte bor det en grupp underliga individer som hjälper Bazil med livets alla problem. Han hjälper till med att samla in bråte från alla möjliga ställen och gruppen förvandlar det utslängda skräpet till nya användbara saker.

På jakt efter bråte märker Bazil att de två olika vapenföretagen som förstört hans liv har sina huvudkontor mitt emot varandra. Bazil bestämmer sig för att på något sätt hämnas på dem och specifikt på företagens ägare och de underliga individerna från soptippen bestämmer sig för att hjälpa till.

Micmacs har allt som en Jean-Pierre Jeunet-film ska ha: det brunaktiga kamerafiltret, lustiga karaktärer, en massa spakar och knappar och det där närgångna fotografiet. Är man ett fan av hans filmer kommer man nog känna igen berättarstilen, och framför allt humorn.

Jag visste på förhand att just humorn inte skulle vara min stil. Vissa av de specialeffekter som fanns med kändes också lite onödiga och förstörde en del av känslan. Men framför allt var slutet alldeles för enkelt.

Å andra sidan är jag som ni förstår inte ett Jean-Pierre Jeunet-fan. Micmacs liknar i sin stil De förlorade barnens stad och Amelie från Montmartre och var de filmerna i din smak vågar jag lova att du inte blir besviken den här gången heller.