World Trade Center är den andra filmen om 9/11. Den första var United 93, som handlade om det fjärde planet som inte nådde sitt mål. Skillnaden mellan dessa två filmer är glasklar. United 93 hade okända skådespelare och var filmad med en skakig dokumentär kamera. World Trade Center är en Hollywoodproduktion med samtliga ingredienser från standardreceptet.
Precis som man kunde vänta sig.
Nicholas Cage spelar John McLoughlin, en tullpolis i New York som börjar sitt vanliga skift för dagen när de två flygplanen smäller in i tornen. Tillsammans med en kollega blir McLoughlin instängd i det ena av tornen när det kollapsar och de två blir närapå levande begravda.
Resten av filmen handlar om hur de ska överleva och vad deras familjer går igenom under tiden.

World Trade Center är som vilken katastroffilm som helst – bara mycket sämre. Den har allt en sådan film ska ha när det är Hollywood som håller i spakarna: stråkar i bakgrunden, sorg och hjältemod. Men när det handlar om något så stort som WTC räcker tydligen inte dessa ingredienser. En av de instängda börjar drömma om Jesus och då spårar det verkligen ur. Filmen känns intetsägande och fullkomligt onödig och det skrämmer mig att Oliver Stone har sagt att han kanske kommer att göra ännu en film på temat.
Det enklaste sättet att förklara filmens innehåll från början till slut är på följande sätt: Familjen, hjältar, hjältedåd, sorg, glädje – och, icke att förglömma, Jesus Kristus.
Oliver Stone ska hålla sig till dramer om Vietnam eller lägga ner. World Trade Center och Alexander är Stones klart sämsta filmer hittills.