Muhammed Nurr vägde 59 kilo när han för åtta månader sedan kom till Malmö och transitboendet Duvan för ensamkommande flyktingbarn i Kirseberg.

Nu väger han 50 kilo.

– Jag mår väldigt dåligt och får sömnpiller för att kunna sova på nätterna. Mardrömmarna är obehagliga.

Muhammed Nurr är en kille som inte tittar en i ögonen när han pratar med dig, blicken är hela tiden fäst på någonting annat.

– Min familj skickade mig till Sverige på grund av kriget. Min pappa är död och min mamma har förlorat benet. För att ha råd sålde de alla sina egendomar.

Tillsammans med andra flyktingar färdades Muhammed Nurr i en lastbil genom Etiopien, Sudan och Libyen för att sedan ta sig med båt över till Italien. Därifrån tog han sig till Sverige.

– Mellan Sudan och Libyen dog tretton personer. Människorna vi betalat för att ta oss genom öknen hade inte tagit med sig tillräckligt med mat och vatten. Under den tiden var jag rädd för att dö.

Enligt personal på Duvan stannar de flesta av de ensamkommande flyktingbarnen inte längre än två till tre månader i Malmö, som enbart ska fungera som en ankomstkommun, innan de blir anvisade till en annan utvald kommun i Sverige, som då får uppgiften att ta hand om barnen permanent.

Nyligen fick Muhammed Nurr veta att Migrationsverket avslår hans ansökan om att få stanna i Sverige, vilket innebär att han inom en snar framtid kommer att utvisas till Italien där han ska ansöka om asyl enligt Dublinförordningen.

Det värsta scenariot Muhammed Nurr kan tänka sig är att bli lämnad ensam på en flygplats i Italien utan att veta vad han ska ta sig till.

Muhammed Nurr verkar medveten om att Dublinförordningen och Migrationsverkets beslut är saker som bestäms ovanför våra kommunpolitikers huvuden.

Men när Malmö Fria berättar för honom att en del Malmöpolitiker vill ha ett flyktingstopp blir han allvarlig.

– Om de här politikerna hade vetat om vår situation, resan vi gjort, all död vi har varit med om, så hade de aldrig föreslagit något flyktingstopp.