Elise Rydahl är uppväxt i Staffanstorp. I hennes barndomshem fanns det alltid en katt, sin första fick Elise när hon var sex år. Katten hette ”Ajbert”.

– Han skulle egentligen hetat Albert men han rev oss så mycket så vi döpte honom till Ajbert istället, säger hon.

Ajbert försvann efter bara ett halvår. Enligt Elise gjorde hennes föräldrar alla fel som går att göra när ett hushåll skaffar katt.

– Det främsta var att han fick gå ut när han inte var kastrerad, han drev iväg på grund av sin sin sexualdrift och det var därför han försvann. Samtidigt förstod jag inte det här med svält och kattslagsmål. Jag tänkte mer som i en saga, att Ajbert var ute på ett äventyr.

Elise tror inte att just den händelsen var avgörande för att hon 2007 var med och startade Föreningen förvildade katter, FFK. Elise har alltid haft svårt att se när katter, eller andra djur, lider.

– Om jag i dag skulle träffa på några som valde att ta hand om en katt som mina föräldrar gjorde, skulle jag nog aldrig ge dem en, säger hon.

I Malmö finns inga vilda katter utan endast tama eller förvildade, det vill säga tama katter som av olika anledningar tvingats till ett liv utomhus och utan ett människohem. Till skillnad från vildkatten har tamkatten en mycket tunnare päls, mindre tassar, annorlunda tänder och svans och är inte lika motståndskraftig mot virussjukdomar.

Tama katter är alltså beroende av människan. Om tamkatten blir förvildad kan det leda till en obehaglig död i form av sjukdomar och svält.

FFK och Elise ser som sin uppgift att fånga in, vaccinera, kastrera, öronmärka och placera ut katterna i nya hem. Föreningen arbetar även med informationsspridning för att höja kattens status och sprida kunskap om att en katt kan känna både glädje och ångest – att den har rätt att känna sig älskad.

Elises man Mats, även han aktiv i föreningen, tycker att det sistnämnda är extra viktigt.

– Vissa ser de här förvildade katterna som råttor. Men om man är grym mot katterna som är längst ner på skalan är det lätt att det vandrar uppåt. Då kommer vi människor att bli ännu grymmare mot varandra.

Enligt Elise och Mats är Malmö inte överfyllt av förvildade katter. Det är heller inte fel att mata en hemlös katt, fast ställer man ut en matskål måste man inse att katterna förökar sig och blir fler.

– Det är ohållbart att en ideell organisation ska ta hand om de här katterna. Det vore som att en frivillig verksamhet skötte vår gemensamma sjukvård, säger Elise.

Vid sidan av engagemanget inom FFK arbetar Elise sjuttiofem procent av heltid som brevbärare och Mats heltid som lärare. Det ideella föreningsarbetet tar upp mycket av deras tid.

– Ibland är det nästan som en halvtidstjänst. Samtidigt känns det bra att man gör någonting, säger Elise.

Mats och Elise säger att personer som hjälper katter oftast är vad man schablonmässigt skulle kunna kalla för typiska ”kattkvinnor”.

– Det är en kvinna, ofta över femtio år, arbetarklass eller lägre mellanskikt, förmodligen ensam, kanske arbetslös. Men höjer vi statusen på det som vi inte äger och bara vill kasta bort, till exempel förvildade katter, höjer vi även statusen på dem som hjälper de här djuren. Personer som hjälper djur har en enorm empati.

Mats berättar att han träffar på folk som lite föraktfullt brukar kommentera det han håller på med.

– De tycker att jag håller på med någon slags hobby, säger han. För honom är kattengagemanget mycket större.

– Det här är politik.