Ett trettiotal turister bildade kedja framför sevärdheten, alla med kameror. En lågmäld vördnad präglade samtliga besökare, inga talade med varandra under det att kameror stoiskt packades upp, fyrades av och packades ned. Utan att inse det hade jag själv snart tagit mig ner till vattnet, plockat fram min kamera och knäppt en bild. Därefter klev jag över ett par slätslipade stenar och slog mig ned på den sorgsna sirenens plats. Knäppandet och blixtrandet ökade i intensitet framför mig och bländade snart bort oräkneliga ansikten bakom kamerorna: asiater med roade uttryck, tyskar med sura miner, likgiltiga finska barn.

När jag kvicknade till fann jag mig stående framför en brun tegelbyggnad. Stora guldbokstäver formade ett bekant ord: »Berlitz«. Gång efter annan, på mina resor i världen, har jag funnit att följderna av att konsultera och sedan använda min Berlitzguide varit allt annat än förbrödrande. Efter att ha bett om ett enkelrum, önskat en trevlig dag eller något likaledes oförargligt har reaktionen ofta blivit oförståelse, irritation eller till och med hotfullt raseri. Inte förrän nu, då de jättelika bokstäverna grinar mig rakt i ansiktet, har det någonsin slagit mig att problemet kanske inte ligger hos mig. Hur kan jag ha varit så blåögd? Det skulle inte förvåna mig om det visar sig att Berlitz ligger bakom alla stora konflikter i modern tid. Albaner och serber, tjetjener och ryssar, palestinier och israeler. Så länge diplomatin sker med Berlitz i hand är det lönlöst. Släcka eld med bensin.

Förvisso kan jag föreställa mig att hela Berlitz-projektet startades med goda avsikter. Kanske strax efter krigsslutet 1945. Någon mångbetitlad professor vid Köpenhamns universitet. Professorns arkimediska slutsats: Det faktum att nazisterna praktiskt taget kunde knata rakt in i landet för att morgonen därpå vakna upp i ett ännu lite större Stortyskland måste ha berott på en enda sak. Det måste ha berott på att danskarna praktiskt taget var tyskar redan. Kulturen var korsbefruktad. Språken var för lika.

Lösningen som professorn måste ha kommit fram till var att smyga in skillnader i de båda språken via små praktiska, billiga och lättillgängliga frasböcker. Först små skillnader, men med tiden allt större och i flertalet fall till slut introducera direkt motsatta betydelser för likartade ord. Entreprenaden var, uppenbarligen, så framgångsrik att samma princip tillämpades på samtliga guider, oavsett språk. Ett fullskaligt Babelprojekt med andra ord, en mission att slutgiltigt lossa alla gamla förtöjningar vad gäller gemensamma språkstammar, satsmelodier och låneord.

Naturligtvis har det kommit som längst i sitt ursprungsland, eftersom professorn precis som alla stora magnater började lokalt men tänkte globalt, vilket fått som oundviklig följd att danskar får allt svårare att förstå varandra: Danska barn lär sig tala relativt sent i sin utveckling. Det politiska partiet Venstre för högerpolitik. Bankpersonal får gå kurser för att lära sig reda ut skillnaden mellan det talade och det skrivna sifferspråket.

”Är det verkligen sant?” tänkte jag om min osannolika teori och slog med ens upp frasen i min svensk-danska parlör. Hold kæften!

Frilansjournalist och fristående krönikör för Fria tidningar.

Missa inte nästa krönika av Isobel Hadley Kamptz.