– Låt mig vara tydlig om att situationen i Gaza måste ändras. Humanitära varor och människor måste flöda i båda riktningarna. Gaza kan inte och får inte tillåtas förbli ett fångläger, sa David Cameron i sitt tal i Ankara.

Israels ambassadör i London reagerade starkt på uttalandet. Men den avsedda mottagaren var inte Israel, utan den turkiska opinionen.

Israels vägran att be om ursäkt för den dödliga räden mot en hjälpkonvoj till Gaza för två månader sedan har varit svår att smälta för Turkiet. Camerons hårda ord mot Israel och hyllningar av Turkiets roll i regionen kan därför ses som ett försök att rädda ansiktet på regeringen i Ankara.

Storbritanniens relationer med Turkiet är viktiga inte minst av ekonomiska skäl. Handeln mellan de båda länderna nådde 13,5 miljarder USA-dollar år 2008, och David Cameron ville med sitt besök visa stöd för Turkiets inträde i EU. Han skyllde tröga förhandlingarna på Frankrike och Tyskland, och varnade för konsekvenserna av att stänga Turkiet ”ute ur klubben”.

– När jag tänker på vad Turkiet har gjort för att försvara Europa som en Nato-allierad och vad Turkiet gör i dag i Afghanistan vid sidan av våra europeiska allierade, så gör det mig arg att framstegen mot EU-medlemskap kan hindras på det sätt som varit, sa Cameron i Ankara enligt tidningen Businessweek.

– Det är fel att säga att Turkiet kan vakta lägret men inte sitta inne i tältet, förklarade han.

Uttalandet speglar en oro för vilken riktning Turkiets utrikespolitik kan ta om landet inte släpps in i gemenskapen. USA:s försvarsminister Robert Gates anklagade nyligen EU för landets vändning mot ”öst”.

– Om det ligger något i uppfattningen att Turkiet rör sig österut, så är det enligt mig i stor utsträckning för att det knuffats och knuffats av somliga i Europa, som vägrar ge Turkiet den organiska länk till väst som landet sökt, sade Gates enligt Voice of America News.

USA har länge varit en ivrig anhängare av ett turkiskt EU-medlemskap, för att ytterligare knyta landet till den västerländska gemenskapen.

I Washington minns man ännu bittert hur det turkiska parlamentet trotsade sin egen regering och vägrade upplåta landets territorium till invasionen av Irak. Gräsrötterna i regeringspartiet AKP är ofta kritiska till landets västorienterade utrikespolitik, och premiärminister Tayyip Erdogans främsta vapen i den dragkampen har varit just att hålla fram EU-medlemskapet som en morot.

Förhandlingarna med EU kretsar bland annat kring ekonomi och mänskliga rättigheter. Men ett av de största hindren för Turkiets inträde talar EU:s ledare helst tyst om: Den snart fyrtioåriga ockupationen av delar av Cypern.

År 2004 röstade 75 procent av greekcyprioterna nej till en fredsplan som enligt kritiker skulle legitimera Turkiets invasion och i praktiken förvandla ön till ett protektorat. Många utomstående bedömare ansåg att FN-planen handlade mer om att säkra Turkiets väg in i EU än att finna en rättvis lösning på konflikten. I planen ingick bland annat att Cypern inte skulle lägga in sitt veto mot ett turkiskt.

När planen förkastats blev det grekiska Cypern ensamt blev medlem i EU. I teorin kan landet använda sitt veto för att tvinga fram eftergifter från Turkiet, vilket var just vad Storbritannien och USA ville förhindra när man förra gången engagerade sig i Cypernfrågan.

Nu har samtalen om öns framtid startats på nytt, och FN:s stormakter hoppas på en lösning innan årets slut. Frågan är hur mycket som kommer att ha förändrats när en ny fredsplan läggs fram.

– Om grekcyprioterna säger nej till Annan-planen, så tar vi dem till en ny folkomröstning tills de säger ja, förklarade den brittiska diplomaten David Hanney, den huvudsakliga arkitekten av den förra fredsplanen, för sex år sedan.

Den planen skulle också ha säkrat Storbritanniens rätt att behålla sina två militärbaser på ön, som utgör stommen i landets militära närvaro i Medelhavet.