Landet Runt granskar: Historien om Lollo del 3/3

– De trodde inte på mig. De var tvungna att testa först, för att se om jag fick stryk, säger Lollo till Landet Runt.

Och till och med socialnämndens ordförande håller med. Landet Runt har i två artiklar berättat att Karlshamnstjejen Lollo, som blev rikskänd när

Karlshamns kommun engagerade sig för att hon skulle slippa utvisas tillsammans med pappan som misshandlade henne, haft långtifrån fullt stöd från kommunen under de år hon bott i Karlshamn. Tvärtom. Under det första året i Karlshamn utsattes hon för våld och låstes in på anstalt trots att socialen hade otaliga vittnesmål om att Lollo blev misshandlad av sin pappa.

– Familjen var asylsökande. Socialtjänstens ledning trodde att flickorna ljög om pappans våld, för att detta skulle öka chansen att de skulle få uppehållstillstånd, säger en socialarbetare som Landet Runt har talat med.

Den här mannen, för det är en man, jobbade under en period som kontaktperson åt systrarna. Han kan inte framträda under sitt riktiga namn på grund av tystnadsplikten. Hans bedömning delas av en annan socialarbetare som Landet Runt också har intervjuat.

Som Landet Runt kunde avslöja i förrförra numret blev Lollo dels inspärrad på ungdomsanstalt med hänvisning bland annat till att hon är ”zigenare” (socialtjänstens formulering, reds. anm.), dels tvingades både hon och hennes storasyster till umgänge med pappan - mot sin vilja, och trots att de blev misshandlade. Förklaringen är, vilket framkommer i journalhandlingar och intervjuer, att socialtjänsten inte trodde på systrarnas anklagelser mot pappan. Först tog det över tre månader av upprepade anmälningar från skolpersonal till socialtjänsten om att flickorna fick stryk, innan socialen alls agerade. När den väl gjorde det fick Lollo och systern bara ett temporärt skydd - och småsyskonen och mamman fick inget skydd alls.

Skyddet bestod vid två tillfällen dessutom i att Lollo skickades till några av Sveriges tyngsta ungdomsanstalter. I anmälningarna om dessa placeringar skriver socialen ingenting om att orsaken till att hon behöver plats på anstalt är att hon blir misshandlad av pappan, utan

istället att anledningen är att hon är zigenare, lever enligt romsk tradition och har romsk härkomst. Handlingar från den här tiden, 2007, är också fulla av hänvisningar till Lollos kultur och livsstil. Henne eget beteende är felaktigt. Socialtjänsten skriver att hon ”vill bryta mot alla regler” och ”umgås med olämpliga kompisar”, hon har ”rymt vid otaliga tillfällen”, och hennes beteende reflekterar en ”splittring mellan hennes egen kultur och den svenska”. Av journalerna framgår att kommunen var upprörd över att Lollo inte ”lydde”: ”Lollo har visat att hon har stora svårigheter med regler och rutiner” står det i en ansökan om placering på låst institution. ”Att Lollo är omhändertagen enligt LVU hindrar inte henne från att ägna sig åt kriminalitet”, skriver socialnämnden. Kriminaliteten ska ha bestått i att Lollo snattade i affärer, något som inte styrks av några handlingar eller dokument överhuvudtaget.

Inkonsekvensen i de åtgärder som Lollo blir föremål för - ibland blir hon inlåst, ibland får hon skydd, ibland slipper hon träffa sin pappa, ibland tvingas hon till det - upphör först ett år efter att socialen först fått kännedom om hennes situation. Då har hon just tvingats flytta hem igen, hon blir misshandlad igen och socialen ingriper - men då försöker pappan köra ihjäl socialsekreterarna.

– Efter det att pappa körde på socialens bil och försökte köra på dem, efter det trodde de mig, säger Lollo.

Socialnämndens ordförande Gun Hedlund, FP, bekräftar också att socialen inte trodde på Lollo:

– Det är naturligt att man har tvivel, det har man alltid i sådana här ärenden. Men jag tycker ändå att vi har gjort ett bra jobb i det här fallet, säger hon.

Landet Runt har intervjuat flera socialarbetere som hade kontakt med Lollo under denna tid. De ger en sinsemellan samstämmig bild på flera sätt. Ingen av dem har nu anställningar som tillåter dem att framträda fritt – de lyder under tystnadsplikt. Socialarbetaren som under en tid var stödperson åt Lollo och storasystern, säger såhär:

– Hade man misstrott dem om de hade varit svenskar? Jag kan inte tänka mig det.

En annan, en kvinna, som gett flera kommentarer till Lollos och syskonens historia, berättar att socialens misstro grundade sig i att man trodde att hela anklagelsen mot pappan var ett sätt att öka chansen att få uppehållstillstånd. När socialen väl insåg att detta var en missbedömning, då började man istället kämpa för att Lollo skulle få uppehållstillstånd – en kampanj som fått stort utrymme i media.

Fotnot: Det här är sista delen i vår granskning av historien om Lollo. Men håll utkik – Landet Runt fortsätter att bevaka vad som händer i fallet.

”Hade man misstrott dem om de hade varit svenskar? Jag kan inte tänka mig det”

Socialarbetare i Karlshamns kommun som var stödperson åt Lollo och hennes syster.

”– Det är naturligt att man har tvivel, det har man alltid i sådana här ärenden. Men jag tycker ändå att vi har gjort ett bra jobb i det här fallet”

Gun Hedlund (FP) ordförande i socialnämnden, bekräftar att de först inte trodde på Lollo.