Analys: Afghanistan och valet

Mona Sahlins besök i Afghanistan i början av veckan var logiskt. Att visa upp sig i kamouflagefärgad skyddsmundering omgiven av soldater är en välbeprövad strategi mot låga förtroendesiffror. Som statsministerkandidat kan Mona Sahlin förväntas besöka det land där Sverige faktiskt är i krig, och skulle de rödgröna mot förmodan enas om en snart reträtt kan hon nu lättare slå tillbaka anklagelser om att ha lagt sig platt för Lars Ohly.

Men frågan är om inte socialdemokraternas partiledare skulle ha mer att vinna på att tydligt göra frågan om en reträtt till sin.

Enligt en färsk opinionsundersökning av Aftonbladet/Sifo har andelen svenskar som motsätter sig kriget ökat från 35 procent till 41 procent sedan februari, medan stödet minskat från 46 till 42 procent. Detta trots att måndagens offentliggörande av tiotusentals hemliga militärrapporter troligen ännu inte fått sitt fulla genomslag.

Dokumenten, som publicerades av Wikileaks, ger en betydligt mörkare bild av läget i Afghanstan än vad militärledning och politiker gett sken av. De avslöjar också flera incidenter med den svenska styrkan som inte rapporterats i medierna eller vars omfattning tonats ned av försvarsmakten.

Redan innan jätteläckan var det tydligt att debatten håller på att glida ur händerna på krigets försvarare. Förra veckan sällade sig den tidigare försvarministern Anders Björck (M) till kritikerna av det svenska deltagandet, vilket välkomnas av krigsmotståndaren Jonas Sjöstedt (V).

Det blir allt svårare att avfärda krigets kritiker som ”talibankramare”, ”fiender till frihet” och ”USA-hatare”, skriver Sjöstedt på sin blogg, och fortsätter:

”Diskussionen tvingas förhoppningsvis ett steg närmare verkligheten. Verkligheten innebär att den utländska militära invasionen har misslyckats, att den militära logiken har hindrat en nödvändig politisk lösning och att det är dags för de svenska soldaterna att packa och åka hem”.

Krigsförespråkarnas underläge speglas också av Mona Sahlins försiktiga uttalanden.

– Att nu bara säga att nu lämnar vi Afghanistan, vi är bara Sverige, men kvar är Tyskland, kvar är Italien, kvar är Norge, kvar är Danmark, då har ju ingenting i realiteten hänt, säger Mona Sahlin i en intervju med Expressen.

Att inget förändras om Sverige drar sig ur Afghanistan är ett synnerligen svagt argument för att stanna kvar. Ännu mer avslöjande är Mona Sahlins önskan att Sverige ska vara ledande i att ta fram en strategi för att ”få slut på övergreppen och de odemokratiska aktionerna” i Afghanistan.

Många skulle säga att det i så fall vore på tiden, med tanke på att Sverige haft trupper i landet i nästan tio år – under såväl borgerligt som socialdemokratiskt styre.

Efter Wikileaks jätteavslöjande har sannolikheten att Afghanistan blir en valfråga ökat något, vilket åtminstone Vänsterpartiet torde se som positivt. Som enda parti som tagit tydligt avstånd från kriget hoppas man nu på medvind.

Ironiskt nog har den borgerliga Alliansen hjälp till att lyfta fram det glömda kriget genom att använda de rödgrönas oenighet som slagträ i den politiska debatten. När opinionen mot kriget nu stärks kan det slå tillbaka mot dem själva.