Den svenska ekonomin

Så sent som den 5 juli meddelade finansminister Anders Borg (M) att Sveriges ekonomi återhämtar sig oväntat snabbt. Lagom till Almedalsveckan och med ett par månader kvar till valet sade han sig därför ha funnit ett ”reformutrymme” på tio miljarder nästa år – det vill säga utrymme för nya offentliga satsningar eller skattesänkningar.

Men Borgs prognos om en tillväxt på 3,8 procent nästa år ifrågsätts nu av Internationella valutafonden, IMF, som presenterade sin prognos i måndags. Enligt IMF kommer tillväxten snarare att minska till 1,9 procent.

Medan regeringen tror att arbetslösheten minskar till 8,4 procent nästa år tror IMF att den stannar på 8,8 procent.

IMF-rapporten förtar också något av strålglansen kring Anders Borg och alliansregeringens sätt att hantera finanskrisen. Inte minst kan man läsa att det var överskotten i de offentliga finanserna under Göran Perssons tid som statsminister som gjorde det möjligt för allianspartierna att genomföra stora skattesänkningar efter valsegern 2006 och ändå ha goda marginaler kvar när finanskrisen slog till.

Den absoluta merparten av den stimulans av ekonomin som faktiskt genomfördes i Sverige under 2009 berodde på så kallade automatiska stabilisatorer – arbetslöshetsförsäkring och andra ersättningar som dämpar konsumtionsfallet vid en konjunkturnedgång – snarare än på aktiva insatser i form av till exempel extra pengar till kommunerna. Som liten exportberoende ekonomi gynnades Sverige också av de kraftiga stimulansåtgärderna i andra länder, inte minst USA. När dessa åtgärder nu överges eller övergår i åtstramningar så drabbas svensk ekonomi i motsvarande grad.

Att arbetslösheten inte stigit riktigt så mycket som många bedömare inledningsvis fruktade beror också delvis på att kronkursen föll med nästan 15 procent, vilket kraftigt gynnat den svenska industrins konkurrenskraft. Det senaste året har dock kronan stärkts till följd av skuldkrisen i euro-området, vilket kan bidra till att bromsa den ekonomiska återhämtningen.

En möjlig slutsats av IMF:s rapport är alltså att Sverige gynnats mer av den föregående regeringens politik, av att åka snålskjuts på stimulansåtgärder i andra länder och av att stå utanför EMU än av att ha just Anders Borg som finansminister.

En annan slutsats är att de nattsvarta prognoserna om en arbetslöshet på 10–11 procent i krisens inledningsskede i dag är regeringens största tillgång. Det är bara i jämförelse med dem som en arbetslöshet på drygt 9 procent kan beskrivas som ”oväntat bra”.