– Nu kan vi inte vända tillbaka, ett företag är där, de har tagit vår plats. Och faktum är att vi inte vill tillbaka till Thar Jath eftersom det är fullt av företagsbyggnader och det sägs att vattnet är dåligt, berättar Mary Chabak, i den rapport som Europeiska koalitionen om olja i Sudan, ECOS, släppte i början av juni.

Mary Chabak är en av de som fördrevs från Koch-distriktet i delstaten Western Upper Nile i södra Sudan år 2002. De lokala myndigheterna sa då till invånarna att området var farligt och att de riskerade att dö om de inte gav sig av. I augusti 2008 återvände Mary Chabak till sitt gamla hem och fann företagsbyggnader på platsen, bevakade av soldater och säkerhetsvakter.

I februari 1997 skrev det konsortium som Lundin Oil – numera Lundin Petrolium – tillhörde ett avtal med Sudans regering om exploatering av Block 5A, eller Thar Jath. Fram tills dess hade det varit relativt lugnt i området och den odlade marken hade ökat under en tioårsperiod, enligt ECOS rapport. Men strax efter att Lundin-konsortiet kom på plats inleddes våldsamheter.

Sudans regering påbörjade en militärkampanj för att skapa tillgång till oljefyndigheterna genom att flytta invånarna därifrån, precis som man gjort med andra oljeområden under 90-talet.

Officiellt skickades militären till området för att få bort soldater från SSDF, Södra sudans försvarsstyrkor. Men enligt ECOS är det inte rimligt att så stora styrkor sattes in mot en grupp som officiellt var allierade med regeringen. Istället handlade det om att få direkt kontroll över oljeområdena.

Enligt Human Rights Watch, HRW, gick trupperna direkt till den plats där Lundin-gruppen skulle borra. Lokala ledare beordrades att ta med sig folket därifrån eller bli dödade, därefter brändes bostäder och kyrkor ner.

Tiotusentals personer drevs från Block 5A. Många flydde till översvämmade marker där flera dog av malaria och undernäring. Den lokala guvernören Mr Taban Deng Gai rapporterade att ”förstörelsen påverkade 150 000 personer som nu behöver tak över huvudet och medicinsk vård omgående”.

Samma information framfördes av FN:s komissionär för mänskliga rättigheter i maj 1999. Just då genomfördes en tio dagar lång offensiv, där regeringsstyrkor attackerade civila med helikoptrar, tanks och artilleri. Över 6 000 hus brändes ned, enligt FN-rapportören Leonardo Franco, som också konstaterade att oljefrågan ”allvarligt trappat upp konflikten” och ”minskat de redan små chanserna för fred”.

Lundin Oil såg annorlunda på saken.

– Situationen i Sudan är komplicerad, men vi har fått intrycket av att oljeutvinningen medverkat till att situationen i just det här området blivit betydligt lugnare, sa Magnus Nordin från Lundin Oil i en intervju i Finanstidningen som citeras i ECOS rapport.

Under 2001 rapporterade biståndsorganisationen Christian Aid att oljeföretagens infrastruktur användes av regeringsstyrkorna, medan byar längs företagens vägar fortsatte att utsättas för bombattacker. Återigen avfärdades anklagelsernas av representanter från Lundin Oil. På något sätt lyckades man blunda för det som var uppenbart för alla mänskliga rättighets-organisationer i området, skriver ECOS.

– Innan ett oljeföretag kommer till en plats måste området säkras. Att säkras betyder att man sänder in armétrupper och rensar området från människor. Så snart oljebolaget känner att det är säkert nog för dem och det inte finns några invånare kommer de dit. Lundin, det är klart att det var de. Från början visste vi inte riktigt, men senare fick vi reda på namnen, säger pastorn James Koung Ninrew, som förlorat 14 familjemedlemmar, i en intervju i ECOS rapport.

Först under 2001 började svenska medier uppmärksamma att ett svenskt bolag var inblandat i Sudan. Regeringen lovade att inleda en granskning, men enligt ECOS gjorde man aldrig något försök att ta reda på om Lundins egen bild av händelserna var korrekt eller inte.

Enligt Internationella juristkommissionen kan ett företag anses ha begått brott mot mänskliga rättigheter om tre faktorer uppfylls: om dess agerande underlättat eller utlöst brottet, om det känt till eller borde ha känt till konsekvenserna av sina handlingar, samt om företaget var i närheten av dem som begick brotten eller av offren.

Alla tre kriterierna uppfylls i fallet Lundin, enligt ECOS. Oljeexploateringen var den sudanesiska regeringens motiv för att begå brotten, och Lundins infrastruktur underlättade militärens brott mot mänskligheten, som annars inte kunde ha genomförts. Till exempel byggde Lundin år 1999 och 2000 en bro över Bahr el Ghazal-floden, som tidigare utgjort ett naturligt skydd för Nuer-folket. Därmed kunde soldater ta sig över floden för första gången.

ECOS menar att det finns skäl att utreda om Lundin-konsertiet gav armén logistisk hjälp. Den kanadensiske diplomaten Nicholas Coghian har påpekat att en pilot från Lundin ofta transporterade trupper på Sudans regerings begäran. Två sudanesiska ministrar har också berättat för ECOS att konsortiet gjort utbetalningar till Sudans energi– och gruvmyndighet – pengar som finansierat säkerheten kring oljeutvinningen och därför kan ha använts för internationella brott, skriver ECOS.

Mohamed Mokthar, som Lundin anställde som säkerhetsansvarig, hade dessutom kända kopplingar till det nationella säkerhetsrådet som kontrollerade regeringens säkerhetsprogram i oljeregionerna.

Enligt ECOS borde Lundin Oil ha känt till att deras verksamhet kunde leda till brott, inte minst eftersom Sudan tidigare hade begått förbrytelser och rensat oljeområden med våld. Organisationens slutsats är att Lundin i bästa fall var oförmögna att se vad som hände – och i värsta fall ignorerade det.

FRIA har sökt Lundin Petroleum och Carl Bildt för kommentarer, men de har inte varit anträffbara.b