Det här avslöjades när delar av Lollos journaler offentliggjordes i juni. FRIA kan i dag visa att Karlshamns kommun gjorde fler missbedömningar. Under ett års tid ”testade” socialtjänsten om Lollo verkligen fick stryk hemma genom att låta henne umgås med sin pappa – och bli misshandlad.

2006 kom Lollos familj till Karlshamn. De äldsta två systrarna, Lollo och hennes storasyster, började i förberedelseklass på Bodestorpsskolan. I september såg en lärare att Lollo hade blåmärken i ansikten, blåmärken som hon försökte dölja genom att ha luggen över. Läraren frågade vad som hade hänt

– Pappa, svarade Lollo kort.

Upptäckten ledde till att skolan gjorde en anmälan om ”barn som far illa”, något som all skolpersonal är tvungen enligt lag att göra. Under hösten gjordes flera sådana anmälningar av personal på de skolor där flickorna gick. 

Ingen av anmälningarna ledde till att socialtjänsten inledde en utredning eller ens tog kontakt med Lollo och hennes syster. 

Vid ett tillfälle gick till och med systern själv till socialen, utan resultat. I december slog pappan sina döttrar med en videokabel. Blåmärkena på storasystern gick inte att förklara bort och när socialen fick kännedom om detta angrepp gjorde de slutligen ett hembesök. 

År av våld och skräck verkade gå mot sitt slut för Lollo. Men socialen var mest intresserad av att komma överens med pappan. Han skyllde alla blåmärken på småbröderna, varav den äldste då var i tioårsåldern. Socialtjänsten erbjöd systern en läkarundersökning, om pappan kunde tänka sig gå med på detta. Det kunde han inte utan lämnade i stället hemmet och tog systern med sig. Då gick också socialen.

Nästa dag hade socialtjänsten dock bestämt sig för att försöka ingripa. De beslutade om ett omhändertagande efter att läkarundersökningen till slut hade gått att genomföra. Men Lollos förhoppningar fick sig ännu en törn: efter ett par veckor i ett skyddat boende skulle man inleda umgänge med pappan igen. Från början korta stunder, efter hand längre, och till slut utan personals närvaro.

– Mitt jobb blev att till varje pris se till att tjejerna skulle träffa sin pappa, vilket de för allt i världen inte ville förstås, säger en socialarbetare.

Den här kvinnan, som liksom de andra socialarbetarna har tystnadsplikt och därför är anonym i vår artikel, jobbade under den här tiden på socialtjänsten i Karlshamns kommun och hade under en period i uppgift att kolla om Lollo och hennes syster blev misshandlade när de var hos pappan. Det blev de. Vid ett sådant påtvingat umgänge blev systern knivskuren.

– Pappa bråkade med mig för att jag inte ville äta. Plötsligt tar han en kniv och försöker kasta den på mig. Då går min syster emellan och får kniven på sig, säger Lollo.

Systern visar såret för socialen och berättar om händelsen. Men systrarna får fortsätta bo hemma. Inte ens en polisanmälan görs av socialen. Emellanåt får Lollo dock skydd. Hon bor ibland i skyddat boende, ibland på öppenvård. Ibland vet pappan var hon är, ibland inte. Ibland måste hon träffa honom, ibland inte. För Lollo, som då fyllde 15, måste tillvaron ha varit rörig. På något av boendena var det rökförbud. Hon trotsade det genom att gå ut och tjuvröka. Detta kallar socialen för ”rymningar”.

– Jag och min syster gick ut för att röka, även om vi inte fick. Vi var borta några timmar, säger Lollo.

Tjejen som under ett helt liv utsatts för pappans våld och övergrepp, sett sina syskon misshandlas, sin mamma brytas ned - hon har plötsligt själv blivit ett problem för Karlshamns kommun. För när hon ska omplaceras i april 2007 skriver socialen att hon måste till en låst institution. Lollo fängslas alltså – och hon ska till Råby, en av landets tyngsta, och mest kritiserade, anstalter för ungdomsvård. 

Specialiteten där är tonåringar med grav narkotika- eller brottsproblematik. Skälen till att hon behöver låsas in, enligt socialtjänstens ansökan, är inte att hon misshandlas av sin pappa, utan bland annat att: 

• hon har rymt från tidigare placeringar

• hon har snattat

• hon är zigenare

Detta anges under rubriken ”orsak till behov av plats”. För säkerhets skull förtydligat med ”romsk tradition”. 

Nu säger den socialsekreterare som har fyllt i denna ansökan till Statens Institutionsstyrelse, SIS, att det har skett ett misstag, att ordet ”zigenare” inte borde ha stått under ”orsak” utan under ”övriga upplysningar”, och hon beklagar att hon inte kände till att begreppet zigenare var kränkande. 

Socialsekreteraren vill inte svara på fler frågor om detta: om varför Lollos etnicitet alls var viktig för SIS, om hur ett sådant misstag kan göras när ”orsak till behov av plats” nu ändå är den viktigaste information i hela dokumentet, och varför Lollo annars skulle låsas in då det påstådda snatteriet och rymningarna knappast är skäl nog för frihetsberövande. 

Men nästa liknande handling ger viss vägledning. Där är det två andra socialsekreterare som har fyllt i. Återigen ska Lollo till låst institution, återigen är det rymningar och snatteri som är problemet - men inte bara det. Under rubriken ”övrig orsak” står det ”romsk härkomst”.

En av dessa socialsekreterare har fortfarande hand om Lollos ärende. I våras inledde han en förhandsbedömning angående hennes nyfödda barn. Lollo förklarade vid ett möte på socialkontoret, ett möte där Landet Runts reporter fanns med, att hon inte hade något förtroende för mannen.

– Du har låst in mig för att jag är zigenare, sa Lollo till honom.

Socialsekreteraren slog ifrån sig:

– Det känner jag inte alls igen.

Bland orsakerna till att Lollo två gånger låstes in på anstalt anges inte med ett ord att det är hennes pappas våld som är problemet, allt handlar om Lollo själv – hennes beteende och hennes etnicitet. 

På ett ställe, under ”övrig information”, står att Lollo ”uppger sig ha blivit misshandlad” av pappan. Att kommunen egentligen inte trodde henne är alltså uppenbart. 

När Lollo kom tillbaka från den andra låsta institutionen, också den en av landets mest ökända, hade pappans beteende stabiliserats, enligt socialtjänsten. Lollo borde alltså flytta hem. 

Det gör hon den 3 augusti 2007. Samma kväll ringer Lollo en kontaktperson på socialen. Då har pappan misshandlat mamman och barnen och de har flytt från hemmet. Socialen hittar Lollo, mamman och ett spädbarn på en cykelväg mellan Asarum och Karlshamn. Barfota, misshandlade, skräckslagna och förföljda. Av pappan som var ”stabil” enligt socialens bedömning. 

Personalen tar in kvinnorna i sin bil. Då kommer pappan i sin. Han försöker köra över socialarbetarna och kvaddar deras bil. Han rycker ut Lollo ur baksätet och släpar in henne i sin bil och kör iväg. 

Efter den händelsen ändrar sig socialens attityd mot Lollo. Men då har det gått ett år sedan den första anmälan om pappans misshandel kom in till socialen i Karlshamn. Lollo har alltså levt med misshandel, i ett hem där våldet och övergreppen var vardag, i ett år med socialens vetskap.

– Alla som hade träffat de här tjejerna var överens om att de inte skulle hem igen, säger den kvinnliga socialsekreterare som under en period hade till uppgift att kolla om de misshandlades när de var hemma.

Men när socialens attityd väl hade förändrats, och Lollo fick relevant skydd – då tog socialen dessutom hennes parti gentemot Migrationsverket. Socialtjänstens ledning blev plötsligt talesmän för Lollo, aktivister i hennes kamp för att få stanna i Sverige. 

Eftersom detta blev en rikskänd historia fick Karlshamns kommun en rejäl dos god publicitet – kommunen som rakryggad stod upp för en plågad tonårings rätt till skydd. Vem som helst kan se spåren av detta genom att söka material om Lollo i de etablerade mediernas arkiv. Vi hör den kvinnliga socialsekreteraren igen:

– När jag började på en annan kommun så var alla där imponerade av Karlshamns kommun, typ ”de har ju verkligen ställt upp för den här tjejen”. Och du vet, när man sitter där och vet hur de verkligen inte har ställt upp… Hela öppenvården bara vred sig ju av skratt när socialledningen skulle sitta i Svt:s Debatt och framstå som några änglar, säger hon.

Gun Hedlund (FP) är ordförande i socialnämden i Karlshamn. Hon är självkritisk på vissa punkter:

– Folks etncititet kan ju inte vara ett skäl för omhändertagande. Och det borde ha gjorts en polisanmälan om att pappan knivskar dottern. Vi borde inte ha skickat hem henne den gången när hon sen ringde och hade fått stryk.

Socialnämnden var faktiskt mer självkritisk när det begav sig – i en utvärdering 2007 skriver de att de ”försökt följa socialtjänstlagen” men att allt ”bara har blivit fel”, att det är svårt att se ”någon röd tråd i det rådande kaoset”.

Så ångerfull låter inte nämnden idag. Framför allt har man aldrig framfört något slags ursäkt till Lollo eller föreslagit ett skadestånd för vad hon utsatts för.