Att söka på internet är något som barn i Sverige lär sig innan de lär sig multiplikationstabellen. Fördummar internet? Jag tror inte det. Allmänbildning är, och har alltid varit, en färskvara. Platon (mycket inflytelserik gammal grek) vittnar om liknande oro för 2400 år sedan. Då var man istället rädd för att konsten att skriva var skadlig för utvecklingen av mänsklig visdom och allmänbildning:

”Uppfinningen kommer att framkalla glömska i själen på den som lärt sig den, eftersom de inte längre behöver träna sitt minne utan kommer att lita på det nedskrivna istället för att, ur sitt inre, åter framkalla sina minnen. Vad gäller visdom har du endast givit dina elever ett sken av den, inte sanningen.”

Liknande farhågor florerade då tryckkonsten uppfanns på 1400-talet (Johann Gutenberg, en typ att lägga på minnet) Vem behöver minnas något när man bara kan plocka upp en bok och läsa det innantill?

Jag tror, som naiv humanist, att rädslan för fördumning är lika obefogad nu som den var då. Det tror jag fast och fullt. Men, om man ska spetsa till det och föra frågan till sin logiska extrempunkt såsom är brukligt i krönikor: Det kan vara kört.

För den breda allmänheten, som inte behöver kunna orientera sig (tack vare GPS), minnas något (Google) eller planera (pling! säger e-kalendern), närmar sig tillvaron vad som närmast kan liknas vid den hos de allra enklaste och mest ursprungliga organismerna i naturen. Fullkomligt impulsdrivna varelser såsom bakterier eller mögelsvampar. Äta, breda ut sig. Förnuft är ett för blytungt begrepp att ta till sig. Långa texter vilket sökresultat man än väljer, som dessutom tarvar vidare sökningar på Immanuel Kant, René Descartes samt ett gäng greker. Nej, gemene man befinner sig redan i en ny medeltid. Vetenskap och vidskepelse, förflummade. Förtroendet – med all rätt – urholkat för institutioner som FN, USA:s världspolitik, bankväsendet och - värst av allt – Snooki (4).

Platon är den ende som inte är ett dugg förvånad. Allt i linje med hans idealistiska världsbild. Människan är oförmögen att se sanningen, om naturen eller himlavalvet omkring oss lika lite som om oss själva. Det enda vi ser är skuggor, avbildningar av verkligheten. Mer eller mindre förvrängda. Och, gissningsvis, ju mer avancerat verktyg, desto större blir förvrängningen – penna, trycksak, digitala medier – men kanske når vi en konvergens (5) när tekniken för röststyrning slår igenom.

När vi istället för att skriva våra sökfrågor (felstavade och illa genomtänkta) muntligen kan föra ett resonemang med framtidens sökmotorer tills vi fått den insikt vi sökte. Först då har cirkeln slutits, och vi är tillbaka i den – i Platons värld – högsta formen av intellektuell kultivering: dialogen. Förutsättningen är att vi får lite mer mottugg från våra elektroniska pratkvarnar än Platon fick av sitt bollplank Glaukon (vars bidrag till dialogen kan sammanfattas med Ja visst, Så är det och Alldeles riktigt!)

Den brittiske författaren J G Ballard förutspådde redan på 60-talet det skrivna ordets död, och den visuella bildens triumf. Den senare delen av hans utsaga hade ju i princip redan besannats med film- och tv-mediet, men det var först med 2000-talets bloggare världen över som hela hans förutsägelse skulle besannas. Lika gott, säger Platon.

Huruvida det skrivna ordets död kommer innebära en renässans för förnuft och högre tänkande, eller om det cementerar mänsklighetens roll som blott ett mögelangrepp i sin exponentiella slutfas på en lerklump i rymden får tiden utvisa. Kanske utesluter det ena inte ens det andra? För att citera den stereotypt intellektuelle Egon Spenglers svar på frågan om han läser mycket: ”Print is dead. I collect spores, molds, and fungus.” (Ghostbusters, 1984)

(1) Nuuk, (2) Igor Stravinskij, (3) Homeros, (4) Se Jersey Shore på MTV, (5) Sammanstrålning, överensstämmande