Tim Jackson är en strängt upptagen man sedan han för drygt ett år sedan utkom med rapporten och senare boken Prosperity without growth. The transition to a sustainable economy (som även ska ges ut på svenska). Den brittiske professorn i hållbar utveckling satte där ljuset på en fråga som i årtionden varit förpassad till samhällsdebattens marginal men som i klimatförändringarnas stigande temperatur har återuppväckts – främst utomlands men även i Sverige.

För även om kritik mot ekonomisk tillväxt ännu befinner sig många sjömil utanför Almedalens utspel och partiledartal har under våren nätverk bildats, böcker utgivits och publikationer utkommit på temat. I centrum för diskussionen står Tim Jackson och det är därför har han blivit en upptagen man.

En dag under försommaren passerade han emellertid Stockholm och jag lyckades nästla in mig på ett litet möte med honom i riksdagen. Hans radikalitet kom att förvåna mig.

Med några enkla siffror visar Jackson att det visst är möjligt med fortsatt ekonomisk tillväxt. Men om vi samtidigt ska nå FN:s klimatpanels mål om minskade utsläpp måste ekonomins miljöpåverkan minska i en takt som förefaller omöjlig. Ekonomin måste, med en lämplig metafor, avgiftas. Särskilt om vi även strävar efter större global jämlikhet. Om alla jordens invånare 2050 ska leva på EU:s då förväntade ekonomiska nivå måste utsläppen per BNP-enhet minska med 130 gånger!

Det vore väldigt intressant att höra vår optimistiske miljöminister Andreas Carlgren förklara hur det ska gå till. Tyvärr kom inte Carlgren till mötet i riksdagen. Där framställde Jackson vilket svårt dilemma vi befinner oss i. Å ena sidan är fortsatt tillväxt omöjlig, å andra sidan brukar ”nerväxt” (degrowth) kallas ekonomisk kris och leda till arbetslöshet och social instabilitet.

Här finns en rättviseaspekt som inte får negligeras (vilket han menade att den tillväxtkritiska rörelsen ibland gör). Sveriges välstånd byggdes på fördelning av det ekonomiska överskottet, och om nerväxt ska vara politiskt möjligt krävs därför nya sätt att minska ojämlikheten. Detta samtidigt som det finns en gräns för hur mycket skatterna kan höjas.

Så, hur ska välfärden finansieras och ojämlikheten minska utan tillväxt? frågade jag professorn.

– Alltså, man behöver ju inte kalla det för nationaliseringar. Det behöver inte enbart ske på statsnivå utan även i kommuner och lokalsamhället. Man kan tänka sig kooperativ som återinvesterar sina vinster i lokalsamhället.

Det handlar om att hitta rätt ord, menade Jackson, men det rådde ingen tvekan om vad han avsåg: omställningen kräver offentliga inkomstkällor från näringslivsverksamhet, alltså raka motsatsen till de senaste årtiondenas privatiseringar. Jag, som är skolad i den syndikalistiska arbetarrörelsen, har främst betraktat övertagandet av produktionsmedlen som en principiell fråga, en myndighetsförklaring av de arbetande, men här gavs socialiseringen en helt annan motivering: för att välfärdssektorn behöver inkomster utöver skatterna, för att stoppa utsugningen av lokalsamhällena, för att möjliggöra ökad rättvisa.

När professorn därefter föreslog ett inkomsttak som en rimlig åtgärd för att minska den elitdrivna konsumtionshetsen kunde jag inte annat än småle: när Tiina Rosenberg en gång lade samma förslag blev det ett väldigt hallå, det betraktades som extremkommunism och blev en av de sjunkbomber med vilka pressen sänkte Feministiskt Initiativ, nu framfördes det av en aktad brittisk professor i riksdagen.

Mötet med Jackson bekräftade en av mina käpphästar.

Klimatkrisen är skrämmande, men omställningen möjliggör samtidigt åtgärder som faktiskt kan göra världen bättre. Tyvärr har vänstern hittills varit bedrövligt dålig på att inse frågans sprängkraft.

Ekonomin måste, med en lämplig metafor, avgiftas.

Särskilt om vi även strävar efter större global jämlikhet.