Det talas mycket om att högerregeringen kanske kommer att falla på sina misslyckanden med socialförsäkringen och arbetslöshetskassan. Få talar om sveket mot den svenska hyresrätten.

I stället för att ta striden i EG-domstolen och göra sitt yttersta för att försvara den svenska modellen med allmännyttiga fastighetsbolag valde regeringen att kapitulera i farstun. Trots att många bedömare ansåg att vi hade kunnat vinna i EG-domstolen så valde man att själv dödförklara den svenska modellen för hyressättning.

Motivet var självklart att man ville genomföra rena marknadshyror. I högerns Sverige finns ingen annan rätt än den som kan köpas för pengar. Den som bott hela sitt liv i en hyreslägenhet i innerstaden skall självklart kunna kastas ut om hyresvärden har möjlighet att hitta en hyresgäst som kan betala mångdubbelt mer. Social hänsyn, bovärde, besittningsskydd, det är gammalmodigt för en moderat bostadspolitiker.

Det var lite för uppenbart hänsynslöst att gå hela vägen på en gång. Därför valde man att lagstifta om ett nytt hyressättningssystem med inbyggda skyddsregler. Att hyrorna trots det kommer att växa med minst fem procent per år och i attraktiva innerstadslägen förmodligen betydligt mer väljer man att tala tyst om.

Samtidigt har regeringen i lag ålagt de kommunala fastighetsbolagen tunga sociala uppgifter samt ett krav på utdelning i samma nivå som de privata fastighetsbolagen. Det finns kanske kommuner som tycker det är toppen att hyresgästerna får betala extra skatt.

Risken är stor att fastighetsbolagen inte klarar underhållet när vinstutdelning går före. Förfall leder till avflyttning och så har högerregeringen fått som de vill. Förslumning, segregering och hyresrättens död.

Det otäcka är att den här processen är så skickligt iscensatt att den kanske inte går att stoppa ens med ett regeringsskifte. När regeringen svek den svenska modellen så gjorde man det samtidigt nästan omöjligt att återta förlorad mark. Den möjlighet EG-rätten nu erbjuder för kommuner att lösa boendefrågor för dem som inte kan köpa sina egna bostäder är att införa så kallad social houseing. Det innebär i praktiken inkomstprövning och en kraftig segregering.

Bostadspolitiken var det svenska folkhemmets kärna. En politisk ambition att alla skulle kunna bo bra även de som inte kunde betala var grunden för att alla barn skulle få en bra start i livet. Den epoken byts nu mot att var och en får lösa sitt boende på egen hand och att priset på boendet bestäms av den som har råd. I Paris och Londons förorter kan vi se vart resan bär med högerstyret. Sverige behöver snabbt en ny regering.