Den eviga tillväxtsekonomin bygger på att vi hela tiden ska producera fler prylar och tjänster. Det räcker inte att vi fortsätter på samma nivå, utan BNP ska ständigt öka. År efter år. För att hålla tillväxtsamhället igång krävs det därför att vi för varje dag som går tar ut mer resurser ur jorden och jobbar mer.

Med en tillväxt på fyra procent ska varuproduktionen och tjänsterna dubblas vart artonde år. Det innebär att mängden arbete och nya produkter på hundra år ska öka mer än femtio gånger.

Höjer vi tillväxttakten till fem procent blir dubbleringstakten fjorton år och på hundra år ska mängden arbete och produktionen av nya varor mer än öka 130-faldigt. Alla inser ju förstås det ohållbara i detta.

Ingenting kan öka i all oändlighet. Inget gör det naturligt heller. Människor, djur, växter et cetera växer till en viss gräns, sedan tar det stopp. Tänk tanken att vi inte bara blev 3-4 gånger så stora under de 15-16 första åren, utan fortsatte växa i samma takt. Om vi var 6-8 meter när vi var 30 år. 25-30 meter långa när vi blev 45 år, 400-500 meter vid 75 år och sedan fortsatte så i all oändlighet.

En oändlig tillväxt är inte bara onaturlig, den är i längden omöjlig. Den tillväxt vi har haft de senaste decennierna har endast varit möjlig tack vare att vi tagit av de begränsade resurser som finns, från den fattigare delen av världen och från kommande generationer. Det senare genom att förbruka mer än vad jorden klarar av att nyproducera, främst genom uttaget av olja, men också exempelvis odlingsmark, tropiska skogar, färskvatten och fiskbeståndet. Det har lett till en allt större ekologisk kris, utarmning av växter, djurarter och hela ekosystem, men också allt större klyftor i världen.

Och nu närmar vi oss alltså stadiet där inte ens den utsugningen kommer att räcka för att hålla tillväxtsamhället igång. När vi når peak oil går det inte längre att öka uttaget, utan det kommer ofrånkomligen att handla om ett minskat oljeuttag. Samma sak kommer vi se när det gäller många andra naturresurser. I kombination med att allt fler (tidigare) fattiga länder, framför allt då Kina, samtidigt har extremt snabbväxande ekonomier kommer vi tvingas in i ett helt annat ekonomiskt system. Ett system som vi nu kan välja att börja gå över till eller på ett brutalt sätt småningom tvingas till.

En del drömmer om att tillväxtsamhället ska kunna räddas genom att den minskade produktionen av varor kompenseras av tillväxt i tjänstesektorn. Men redan att dubbla mängden arbete var 14-18:e år är en omöjlighet. Och om ökade tjänster dessutom ska kompensera för minskad produktion kommer takten som mängden arbete ska dubblas behöva vara ännu snabbare. Men precis som jorden har begränsade resurser har veckan ett begränsat antal timmar. Och redan om vi dubblar mängden arbete två gånger är veckans alla timmar, inklusive nattens, slut.

Vi ser nu inte bara hur de ekologiska kriserna avlöser varandra utan även de ekonomiska. Med ekonomier som kräver en evig tillväxt blir det kris så fort den inte kan hållas igång. Dagens ekonomier bygger på en ständig lånebubbla där varje enhet hela tiden måste omsätta mer kommande år för att kunna täcka upp för ränta och amortering. Klarar man inte det får man stora finansiella problem, det gäller såväl amerikanska banker som nationer som Island och Grekland.

Trots detta hör vi nästan inga politiker eller andra makthavare prata om problemen. Istället pratar de om att vi måste skapa en ”hållbar” tillväxt. Inte ens Miljöpartiet vågar diskutera frågan, utan påstår att det inte är tillväxt eller inte som är frågan, utan innehållet. Precis som om det fanns fler naturresurser eller timmar bara dessa nyttjades till positiva saker. Som om naturresurser blev oändliga bara vi byggde höghastighetståg, miljöbilar et cetera.

Även de få som vågar lyfta problemet är förvånansvärt försiktiga med lösningar. I dagens konkurrenssamhälle vågar ingen, framför allt inte politiker som vill vinna val, prata om att det i framtiden inte kommer att handla om mer och mer. Utan tvärtom om mindre och mindre.

Men måste ett samhälle bortom tillväxtsamhället vara så negativt? Låter det så hemskt med ett samhälle där du jobbar betydligt mindre, har mer tid till kultur, fritid och dina nära och kära? Ett samhälle där vi inte måste stressa med bilen mellan arbete, dagis och snabbköpet. Ett samhälle där vi har tid att ta hand om de saker vi har istället för att bara förbruka och köpa nytt. Ett samhälle där kvalitet är viktigare än kvantitet. Ett samhälle där statens uppgift inte är att piska folk att vara produktiva utan istället ger folk möjlighet att vara kreativa. Låter det verkligen så hemskt att vi inte ens vågar diskutera det?

Lennart tycker att det är dags för de rödgröna att ta opinionssiffrorna på allvar och inse att en dålig kompromiss av rött och grönt varken är attraktivt för röda eller gröna väljare. Blandar du rött och grönt blir det nämligen brunt.