Att läsa Urban recreation kan vara nog så förbryllande. Och kan sannolikt göra somliga, däribland undertecknad, en aning förbannad. Sammanställningen av bröderna Barskys – Akays och Peters – konstnärliga gärningar i bokform är efterlängtad. Men den utgör också en svår, stundtals på gränsen till plågsam, utmaning mot invanda tankemönster.
Jag tänker då inte främst på hur enkelt och övertygande bröderna synliggör diskrepanser mellan de behov staden har konstruerats för att tillfredsställa och de behov som stadens invånare har. Mellan en uppifrån kommande strävan efter ordning, reda och effektivitet och en underifrån kommande lust eller längtan.

Som när de mitt bland Norrtulls motorvägar – ett transportsträckornas ingenmansland, planerat och projekterat för att underlätta behovet av mobilitet av varor och arbetskraft – bygger en rödmålad stugidyll med vita knutar. Till råga på allt i miniatyr, som för att visa att även den minsta luftficka går att andas i.
Eller som när de av diverse bråte och rep bygger gungor som de placerar ut i Stockholms innerstad. Gungorna uppskattades av stockholmarna, men inte av stadens förvaltning. Till synes harmlösa som de var plockades de ned snabbare än Akay och Peter kunde sätta upp nya. Särskilt vid affärstäta Sergels torg blev gungorna påfallande kortlivade. Kanske får inget finnas på gator och torg som hejdar människornas väg in i butikerna, skriver upphovsmännen i boken. Och lyckas därigenom, med skrattretande enkla medel, visa att konsumtionssamhället minsann inte är någon lek.
Istället är det svårigheten att ta ett helhetsgrepp om Urban recreation, och framför allt bröderna Barskys vägran att förhålla sig konsekvent till de stereotyper jag vill applicera på dem, som besvärar mina invanda föreställningar. De är politiska aktivister, men inte enbart och långt ifrån alltid. De är definitivt konstnärer, men förefaller ibland helt sakna konstnärliga ambitioner.

Det enklaste hade varit att kalla dem politiska konstnärer. Men de konventioner som ska reglera politiska konstnärers sociala patos och tvinga dem att alltid verka i de marginaliserades tjänst sätts helt ur spel när bröderna motiverar jättelika graffitislagord på stadens frusna vattendrag med att det var kul att göra.
Kanske är det just däri skillnaden ligger mellan graffitimålare som Akay och Peter och de som väljer att vandra konstetablissemangets relativt utstakade, om än svårframkomliga väg. I den konsekventa vägran att tillskriva sina verk någon djupare betydelse än att de skulle vara roliga att uppföra. Eller åtminstone låta något annat än verksamheten i sig determinera villkoren för hur den ska bedömas.
Det är provocerande, och stör vårt sinne för proportioner. Vi vill koppla samman storheter. Den dyraste bilen med den rikaste bankmannen. Det säkraste fängelset med de farligaste brottslingarna. Den bästa tavlan med den störste konstnären.
Att en i så många avseenden briljant aktion som den röda stugan med vita knutar mitt bland motorvägarna skulle vara en produkt av den alltigenom egocentriska driften att ha roligt är en tanke som helt enkelt inte får plats inom denna ram. Och saken blir knappast bättre av att Akay och Peter i sin bok säger emot både varandra och sig själva. De implicerar tankegångar och indikerar analyser, för att i nästa stund säga att de enbart producerar yta.
Och det blir garanterat inte bättre av att jag stundtals inbillar mig att just denna disharmoni i möjligheterna till uttolkning är precis vad bröderna Barsky vill uppnå.
Det gör mig så arg att jag får lust att gå ut och måla jättelika dödskallar på motorvägen utanför mitt fönster. Men också så glad att jag skulle kunna gå ut och bygga en stuga.