Med litteraturen som livlina och försoning
”En av de verkligt stora grafiska romanerna, jämförbar med Marjane Satrapis Persepolis eller Art Spiegelmans Maus”, skriver förlaget om Alison Bechdels Husfrid, som tre år efter utgivningen i USA nu iklätts svensk språkdräkt. Det är ett minst sagt anspråksfullt påstående, och det gjorde mig redan från början skeptisk.
Jag hade stött på Alison Bechdels Dykes to watch out for vid ett antal tidigare tillfällen utan att bli imponerad. En 234 sidor lång uppvisning i form och innehåll senare undrar jag om jag kanske slarvläst.
Att Husfrid är ett mycket speciellt verk är ställt bortom alla tvivel. Ofta är det oförskämt bra. Den intrikata, strikt sammanhållna, självbiografiska romanen handlar om dottern och fadern som utan att veta det bär på samma hemligheter, som lever i samma hus men bara kan kommunicera genom böckerna, som distanserar sig från varandra bara för att mötas igen när tiden redan runnit ut.
När Bechdel efter att ha flyttat hemifrån för högre studier kommer ut som lesbisk får hon veta att hennes nitiske, neurotiske och i vissa avseenden tyranniske pappa under hela hennes uppväxt dolt sin homosexualitet. Kort därefter möter fadern en våldsam död. Husfrid är rekonstruktionen av deras relation.
Litteraturen både bär och binder ihop berättelsen. Och den långa rad författare – kanoniserade eller mer subkulturella – som passerar förbi fungerar som betydligt mer än bara referenser. När Bechdel är på väg att gå vilse är antika myter hennes ariadnetråd, då hon far över djupa vatten är det med James Joyce som sällskap i båten. För att försöka förstå faderns självmord – den händelse, eller hypotes, kring vilken historien vävs – vänder hon sig till Camus Myten om Sisyfos.
Det är mycket bildat, och Bechdel lånar inte bara innehåll utan även form. Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt används på ett oemotståndligt sätt som intertext, men Husfrids struktur indikerar att Bechdel även lärt sig ett och annat kronologiskt knep av författaren.
Den försoning som utgör serieromanens slut är poetisk. Kopplingen till, och kontrasten mot Ikarosmyten omöjlig att värja sig mot. Men den är allt annat än logisk. När cirkeln sluts handlar det inte främst om förlåtelse eller igenkänning. Istället utmynnar Husfrid i ett tack till någon som inte längre är där att ta emot det. Utifrån hur denna någon dittills har skildrats förstår jag det inte riktigt. Men det förtar givetvis inte skönheten.