Tyvärr infriar boken inte riktigt de förväntningar som Heberleins sågning väcker. Dess 21 texter är välskrivna och intressanta, men sällan utmanande – utom möjligen för den som ser varje avsteg från socialliberalismen som ett dödligt hot. Analys och kritik av RUT-avdraget och vargjakten samsas med funderingar kring demokrati, på det lokala planet såväl som det globala. Här finns mycket som är värt att diskutera, och som bred introduktion till rödgrön ideologisk debatt till vänster om Sahlin och Wetterstrand är boken läsvärd. Men framtidsdiskussionen tyngs av mångordig och välbekant kritik av det rådande, av nyliberalismen och Alliansen.

Att inte ens de rödaste skribenterna i boken ser bortom reformismen (Ali Esbati vill se ett rödgrönt projekt som utgår från att Sverige ska ha ”världens bästa välfärd”) i detta utkast till framtidsprogram är en sak. En allvarligare brist – med tanke på bokens syfte – är att så få av texterna verkligen träffar den ”skärningspunkt mellan det röda och det gröna” som baksidestexten talar om.

Alexander Szögis avslutande text om glesbygdens strategiska värde i omställningen till ett hållbart samhälle är ett av undantagen, och samtidigt ett av bokens viktigaste inlägg mot bakgrund av dagens storstadsfixerade politiska debatt och mediebevakning. Ett annat undantag är Felix Antman Debels och Daniel Suhonens skiss av en ny svensk modell, där Rehn-Meidnermodellens förstörelse av icke lönsamma företag genom den solidariska lönepolitiken tas som modell för att med miljöskatter och höjda löner i låglöneyrken driva fram omställningen till ett klimatneutralt samhälle.

Men som helhet lider boken av att inget ordentligt grepp tas om själva utgångsfrågan, ”hur arbetarrörelsens bästa idéer om jämlikhet och solidaritet kan förenas med den gröna rörelsens visioner om hållbarhet och lokal demokrati”. Den implicerar ju att det finns en potentiell motsättning här, en spänning som kan bli en källa till konflikter i det rödgröna samarbetet samtidigt som den rymmer en potential för politisk förnyelse.

Redaktörerna (John Hörnquist, Daniel Suhonen och Kristina Tysk) snuddar vid detta i inledningen när de lyfter fram Almstriden i Stockholm 1971 som en strid mellan ”en modernistisk arbetarrörelse som ville bygga tunnelbana och en ny stad i jämlikhet och en ung miljörörelse som såg det omänskliga i att förstöra naturvärden”. Men istället för att undersöka hur denna konflikt kan gestalta sig i framtiden vill redaktörerna helt enkelt låta dessa två rörelser med var sin ”halv kritik” förenas.

Eller åtminstone dess radikalare delar; som Aron Etzler skriver kan man se de rödgröna som två strömningar i tre partier, en konstellation där de viktigaste stridslinjerna sällan löper mellan partierna utan rakt genom vart och ett av dem. Striden om arbetstidsförkortning på Vänsterpartiets och Miljöpartiets kongresser, där partistyrelsen kördes över av gräsrötterna i båda fallen, är ett aktuellt exempel på det.

Kanske lyckas dagens rödgröna verkligen överbrygga 70-talets konflikt mellan ”arbetarrörelsens fartblindhet och teknikfetischism” och ”miljörörelsens traditionella svaghet vad gäller jämlikhetspolitik”. Men det är knappast en garanti för att nya almstrider inte väntar runt hörnet – de kommer bara att se annorlunda ut. Vad händer till exempel när naturvärden och lokaldemokrati krockar med vurmen för storskaliga vindkraftsparker? Eller när längtan efter alternativa driftformer som småskaliga föräldrakooperativ möter det principiella motståndet mot friskolor?

Kanske är det klokt av bokens redaktörer och skribenter att nogsamt undvika sådana konfliktområden och fokusera på det som förenar. Som Aron Etzler påpekar kan en rörelse utan gemensam vision lätt slitas sönder (med benägen hjälp av fientliga medier) av konflikter kring marginella frågor, medan en rörelse som enats kring ett övergripande mål snarare stärks av intern debatt.

Dit har de rödgröna, trots bidragen i den här antologin, en bra bit kvar.