Cathrin Wasshede har träffat 36 göteborgsaktivister mellan 19-31 år. Det handlar bland annat om queerfeminister, antifascister, syndikalister och djurrättsaktivister. Det visade sig att det finns stora skillnader mellan de olika grupperna gällande hur kön och sexualitet behandlas.

– Några av de intervjuade kvinnorna upplever att man för att bli godkänd som en äkta socialist måste ligga rätt nära föreställningarna om den traditionella arbetarklassmannen, som dricker öl, kollar på fotboll, äter falukorv och tycker att djurrättsaktivister är rätt fjolliga och ytliga, säger Cathrin Wasshede.
I andra grupper var de feministiska frågorna mer en självklar del.

– Djurrättare håller ju på med djurrättspolitik, men feminism är nästan lika inarbetat där som djurrätt.

När hon skulle hitta intervjupersoner sökte hon efter kvinnor, män, intergenderpersoner och efter personer med olika sexuella läggningar. Men att hitta män från grupper som jobbade fackligt och med klasskamp var svårt, från de grupperna var det bara som kvinnor ville ställa upp.

– De kvinnorna tycker att det finns ganska mycket sexism kvar i deras grupperingar. De får slåss mycket för att feministiska frågor ska vara med på dagordningen. Det finns en tendens, rent traditionellt marxistiskt, att de riktiga frågorna – basen – är arbete, kapital, pengar, och sen har vi den kulturella överbyggnaden som är lite lyx. Dit räknas identitetsfrågor. Vissa kan tänka: ”komma där och prata om att du är poly-sexuell, vi behöver faktiskt dagisplatser”. Man försöker göra skillnad på frågorna, att det finns materiella politiska frågor och erkännandefrågor. Det tycker jag är en felaktig uppdelning. Om du inte är inkluderad som en fullvärdig samhällsmedborgare får det effekter som har att göra med det materiella. Du kanske inte får jobb, blir sparkad eller mördad.

På golvet i Cathrin Wasshedes arbetsrum på den sociologiska institutionen vid Göteborgs Universitet står en trave av avhandlingen Passionerad Politik och på väggen hänger ett Bevara Christiania-klistermärke. Så är Cathrin Wasshede själv också aktivist i botten, med bakgrund i bland annat Lesbiskt Feministiskt Nätverk, som bröt sig ur RFSL i slutet av 90-talet. Att hålla distans till sitt forskningsmaterial är därför något som Wasshede ständigt bottas med.

– Det beror på min egen erfarenhet, min solidariska inställning till deras projekt. I alla år har jag fått kommentaren att ”du måste distansera dig, du ligger för nära, det är som om du skriver en handbok för aktivister och du ska skriva en avhandling”.

Gemensamt för alla intervjupersonerna var att de funderade kring kön och sexualitet och att de ville förändra normerna. Flera definierade sig inte som man eller kvinna. Killar klädde sig i kjol och tjejer hade hår under armarna.

– De flesta strävar efter att bråka med gränserna för kategorierna eller mot hela deras existens. En del gör det genom att inte kalla sig kvinna eller man utan intergender. Inte homo, hetero eller bi, utan poly eller pan, för att visa att de inte går med på den här stelbenta dikotoma indelningen av människor.

Flera av aktivisterna försökte själva förändra sin sexualitet, och för många sågs bisexualitet som det ultimata – då ute-stänger man ingen. Wasshede berättar om en kille, som tidigare betraktat sig som hetero, som tittade på bilder på snygga män för att förändra sin sexualitet.

Går det att ändra sin sexualitet som en politisk metod?

– Ja, jag tror det. Det gäller inte alla, men någon som mest haft heterosexuella relationer kanske vaknar upp och tänker att det borde inte vara så, jag vill vara flata, och då väljer man sammanhang där det finns mer utrymme för att vara icke-heterosexuell.

Det talas en del om begreppet politisk lesbiskhet, ett begrepp som Wasshede är kritisk till.

– Det sägs ofta att de inte är äkta flator, de har tänkt ut det intellektuellt och försöker ha sex med kvinnor för att vara politiskt korrekta. Men ingen som identifierar sig som lesbisk i mitt material pratar om det som enbart ett politiskt projekt, det handlar om känslor och begär. Däremot politiserar de sin lesbiskhet, sitt liv, sin position.

De använder också sin lesbiskhet som en motståndsstrategi. Begär och känslor kombineras med politik och motstånd. Politik brukar ses som något rationellt och förnuftigt och känslor som förvirrande och okontrollbara, men jag menar att politik och känslor inte kan separeras.