En månad efter att oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och sjönk läcker en tjock ström av olja fortfarande ut i Mexikanska golfen. Samtidigt har en flodvåg av kritik riktats mot såväl oljebolaget BP som USA:s regering för allvarliga brister i miljöskyddet.

Tidigare har MMS, den federala myndighet som ansvarat för reglering och översyn av plattformarna, även ansvarat för att samla in avgifter och royalties från oljebolagen. För att undvika intressekonflikter beslutade Obama-administrationen i onsdags att klyva myndigheten i tre delar. Men kritiker menar att åtgärden är långtifrån tillräcklig.

”Kongressen, Vita huset, och politiker i kuststaterna har alla haft ögonen på pengarna som kommer från oljeborrning till havs, mer än 10 miljarder dollar 2009”, skriver Eric Biber och Holly Doremus, professorer på UC Berkeley School of Law, i en kommentar för Los Angeles Times. ”Den politiska pressen att prioritera snabb utveckling framför säkerhet inte att försvinna bara för att MMS styckas upp”.

Att USA:s regering efter olyckan utfärdat ett 30-tal undantag från kravet att göra omfattande miljökonsekvensutredningar inför provborrningar i Mexikanske golfen tycks bekräfta de båda professorernas kritik. Bristande regleringar handlar inte bara om slapphet. Istället är det en fråga om krass ekonomi – och geologi.

Redan på 70-talet passerade USA sin ”oljetopp”. Sedan dess har landets oljeproduktion varit stadigt sjunkande, och 2005 var importen dubbelt så stor som produktionen. Eftersom man av politiska och ekonomiska skäl vill minska beroendet av olja från Mellanöstern står regeringen under hård press att tillåta exploatering av känsliga områden. 1996 började USA borra efter olja i Mexikanska golfen, och stigande oljepriser gör det nu lönsamt att borra på allt större djup – så länge man bortser från riskerna för havsmiljön och känsliga kustområden.

Runt om i världen sinar nu den lättillgängliga oljan snabbt samtidigt som efterfrågan bara växer. Bland forskarna råder stor oenighet om när den globala oljetoppen kommer att inträffa, om den inte redan gjort det. Flertalet medger dock att det handlar om några år eller på sin höjd ett par årtionden. Och USA är inte ensamt om att känna pressen.

I Kanada har de höga oljepriserna gjort det lönsamt att utvinna olja ur tjärsand – men återigen bara om man bortser från de allvarliga konsekvenserna för miljön. Enligt Greenpeace krävs två ton tjärsand för att utvinna ett fat olja. Den energikrävande processen frigör tunga miljögifter som kan förgifta skogar och vattendrag, och orsakar i dag större utsläpp av koldioxid än alla bilar i Kanada tillsammans.

Även i Norge trycker oljebolagen på för att få leta efter olja i känsliga områden. Redan 1994 öppnade den dåvarande energiministern Jens Stoltenberg för oljeborrning utanför Lofoten. Planerna stoppades efter hårt motstånd från den lokala fiskenäringen och miljöaktivister, bara för att snart dyka upp igen. Under 2010 väntas ett beslut om en konsekvensutredning, vilket enligt Folkeaksjonen oljefritt Lofoten och Vesterålen är ett första steg mot borrning efter olja.

Ett annat område som snart kan exploateras är Arktis. Där har nya möjligheter öppnats i takt med att polarisen dragit sig tillbaka till följd av den globala uppvärmningen. I december gav EU klartecken till oljeborrning i området – med förbehållet att det ska ske på ett ”hållbart sätt”.

Olyckan i Mexikanska golfen visar att det kan bli svårt. Mycket talar istället för att den desperata jakten på de sista dropparna olja leder till att miljöhänsyn väger allt lättare i framtiden. Medan oljan fortsätter att flöda i Mexikanska golfen är det bara en tidsfråga innan nästa katastrof inträffar.