I fredagens DN använder Martin Ahlquist Nationell Idag för att, liksom journalistförbundet och många fler, argumentera för att politiker och staten genom presstödet ska kunna styra innehållet i nyhetstidningar. De uttrycker förstås inte saken så, utan kallar det en kvalitetskontroll. Men kvalitet, vad som är god journalistik, är subjektivt och styrs förstås av värderingar.

Att Nationell Idag bara är ett verktyg i denna debatt blir tydlig när man ser hur Ahlquist i sin artikel blandar ihop helt olika frågor. Större delen av artikeln ägnar han nämligen inte åt Nationell Idag utan åt att med diverse rena faktafel visa hur ohållbart det är att Fria Tidningar och ETC får presstöd för flera tidningar.

Jag har skickat in ett svar, men DN vill som vanligt inte ha felaktigheterna som sprids i deras tidning bemötta så det får bli här istället.

Innan jag går närmare in på felaktigheterna i Ahlquists artikel vill jag tydliggöra att jag anser att:

• Nationell Idag är en av de värsta tidningarna på den svenska tidningsmarknaden. Men i en mediepolitisk diskussion så är den ett betydligt mindre problem än Bonnier, Stampen, Schibstedt och Kinneviks allt större dominans. DN, GP, Sydsvenskan och UNT är ett långt större hot mot det fria, mångkulturella och öppna samhället än Nationell Idag.

• Åsikterna som Nationell Idag står för är vidriga, men problemet är inte att de uttrycks i en tidning, utan att människor delar dem och vill ha tidningen.

• Presstödet är problematiskt, precis som alla riktade och villkorade bidrag, för att det är styrande. Därigenom får staten makt över media. Det finns absolut skäl att diskutera stödets vara eller icke vara. Men att till den detaljstyrning av tidningar som redan finns lägga en innehållsmässig styrning vore ett betydligt större hot mot demokratin än några, relativt sett, få nazister.

Ahlquist och flera andra i nämnden är frustrerade över att bolag som vi på Fria Tidningar har flera tidningar som är berättigade presstöd. Under senare år har de vid flera tillfällen låtit oss vänta på det presstöd som vi enligt alla regler är berättigade till, i upp emot ett år. Motiveringarna har ena gången varit att en tidning innehöll medborgarjournalistik, andra gången att två redaktioner funnits i samma lokal och en tredje gång att en tidning bytt inriktning.

Nämnden har med åren på detta sätt alltmer lagt sig i tidningarnas inriktning, innehåll och arbetssätt. Utifrån det kan det tyckas något märkligt att det bara var Nichlas Malmberg (mp) som ansåg att det fanns skäl att titta på mer än ett nummer av Nationell Idag för att kunna ta beslut. Att låta vanligt folk skriva i en tidning ansågs tydligen mer provocerande än en nazistisk tidning.

I de fall där nämnden, med ordförande Ann-Christine Lindeblad i spetsen, hållit inne presstödet har de till sist fått backa eftersom tidningarna har uppfyllt alla krav. Men, och detta är ledamöterna i nämnden väl medvetna om, att få vänta på ett presstöd i närmare ett år kan vara lika med konkurs för ett litet, icke vinstdrivande kooperativ som vårt.

När eviga bordläggningar inte räcker vill Ahlquist ha spetsigare vapen. Han vill att de i nämnden själva ska bedöma vilka som är goda publicister. Som argument för detta anför han att presstödet blivit ”en intäktskälla för fiffiga entreprenörer” som till exempel Fria Tidningar.

Vilka är då vi, ”de fiffiga entreprenörerna” på Fria Tidningar? Vi är ett av få mediebolag i Sverige som ger ut flera nyhetstidningar på ren publicistisk grund.

Till skillnad från de bolag som Ahlquist har sina inkomster från har vi inget som helst vinstmål eller -krav. Tvärtom är vi ett icke vinstdrivande mediekooperativ med en likalön för alla medarbetare på 20 260 kr i månaden oavsett vad de gör.

Utöver den lönen så har inte en enda krona gått ut till någon ägare, investerare eller entreprenör. Alla pengar går in i företaget och den publicistiska verksamheten. Kooperativet grundades för att vara ett alternativ till mainstream-media och lyfta fram frågor som miljö, djurrätt, genus, hbt, global och lokal fördelning, demokrati och frihet. Frågor som bevakas dåligt både när det gäller kvalitet och i många fall kvantitet i övrig media.

Ahlquist ondgör sig över att vi ger ut flera tidningar. Han hävdar att genom ”celldelning kan grundsumman kvitteras ut i princip hur många gånger som helst”.

Det är enligt Ahlquist bara att slänga in ”några riktigt långa insändare” så är kravet på eget material uppfyllt. Det är ett smått uppseendeväckande påstående från en person som fram tills nu suttit i Presstödsnämnden.

Det är uppenbart att Ahlquist inte känner till vare sig presstödsreglerna eller villkoren för små tidningar. För att en tidning ska anses vara självständig så krävs minst 55 procent (inte 50 procent som Ahlquist skriver) eget material och en tidning som kommer en gång i veckan måste ha minst 1 000 spaltmeter redaktionellt material per år.

Det innebär att Ahlquists långa insändare skulle behöva gå på åtminstone nio av sexton tabloidsidor, i varje nummer. Förutom att en liten tidning knappast får in den mängden långa insändare så skulle den inte få tillräckligt många läsare för att få presstöd.

Men att låta läsarna göra den kvalitetsbedömningen, det vill inte Ahlquist. Bättre att en liten statligt tillsatt nämnd gör det.

Vi på Mediekooperativet Fria Tidningar ger ut åtta tidningar (inte sex som Ahlquist hävdar). Av dem får tre presstöd på den nivå som Ahlquist skriver är den lägsta nivån, en får högre och tre får lägre.

Det är lokala tidningar i de fyra största städerna där det annars bara finns en eller två borgerliga morgontidningar. De har och har alltid haft egna redaktioner, egna utgivare och eget lokalt redaktionellt material. Det som är gemensamt är tv, radio och korsord.

Dessutom ger vi ut en tidning i Östhammar, denna tidning två dagar i veckan samt två tidningar på lättläst svenska, en för de som är nya i Sverige och en för övriga som har svårt att ta till sig en vanlig nyhetstidning. Det vill säga för de 20-25 procent av den vuxna befolkningen som de stora vinstdrivande mediebolagen helt struntar i. För oss är det att bidra till mångfalden på tidningsmarknaden.

Vi använder inte ens TT, som alla de stora drakarna gör för att fylla sina tidningar. Något som enligt reglerna är helt acceptabelt att räkna som ”eget material”. Detta har används flitigt sedan 80-talet av de stora mediebolagen för att kunna samköra olika lokaltidningar.

Det finns många exempel på hur presstödsreglerna anpassats efter de storas behov, de som äger betydligt fler och större tidningar än vi, och som till skillnad från oss tar hem stora vinster på det. En av de senaste anpassningarna gjordes under Ahlquists tid vid presstödsmakten. För att sätta stopp för oss uppstickare införde man ett förbud att sälja flera tidningar samtidigt.

Tillval och formuleringar på talonger som ”jag vill även ha” blev uttryckligen förbjudet. Ett undantag finns dock från denna detaljstyrning. För att DN ska kunna säljas ihop med lokala tidningar som inte kommer på söndag får man sälja tidningar ihop om de inte kommer lika många dagar i veckan. Först en regel för att sätta stopp för de små, sedan ett undantag för att rädda den största.

Bara under 2009 fick vi och alla andra småtidningar ändrade förutsättningar för stöd och verksamhet inte mindre än tre gånger. I år har det hittills skett en gång. Alla förändringar har lett till sämre förutsättningar och i de flesta fall gällt retroaktivt.

Ahlquist hävdar att en tidning som kommer ut en gång i veckan och har 1 500 prenumeranter får ett presstöd på 2 239 000 kr. Den riktiga siffran är 1679 000 kronor (Presstödsförordningen). Utifrån det hävdar han att man kan få ut 1 500 kronor i presstöd per prenumerant, vilket redan med hans siffra var fel och med det riktiga bidraget blir än mer fel.

En endagarstidning som ligger på den lägsta nivån av presstöd, den som ger mest stöd per prenumerant, får mellan 840 och 1 119 kr per prenumerant.

Det är självklart mycket pengar, men det ska ställas i relation till Svenska Dagbladets och Sydsvenskans 65 miljoner. För lika mycket stöd som de tidningarna får kan alltså 78 små tidningar ges ut. Man kan fråga sig vad som bidrar till mest mångfald, två eller 78 tidningar.

1 679 000 lär heller knappast kunna göra någon ”fiffig entreprenör” rik. Merparten av detta går åt för att trycka och distribuera en tidning varje vecka. Det som blir kvar räcker tillsammans med prenumerationsintäkterna till 2-3 anställda.

Jag har svårt att se någon göra tidning med färre anställda och tjäna pengar på en sådan liten tidning. Istället så kan de flesta, om inte alla, tidningar i den storleken ges ut tack vara en massa ideellt arbete. Arbete som görs för att de är drivna av en renodlad publicistisk idé och inte som de stora främst av vinstintresse.

Sedan kan det vara en idé som jag djupt ogillar, som Nationell Idag. Men att likt de värsta diktaturstaterna ha en politiskt tillsatt nämnd som bedömer vad i media som är rätt och fel, bra och dåligt, vore att ta flera steg mot det samhälle som Nationell Idag önskar se.

Kvaliteten och innehållet ska läsarna bedöma, inte en politiskt tillsatt grupp.