Att kunder ringer i ett för att boka om sina resor tär på ekonomin men efter att hon och arbetskamraten Annika Butterley har hållit på i drygt tre år har de en budget att ta ifrån. Det kommer att funka, menar Katarina.

Det var i september 2006 som Katarina och Annika startade smarttravel. Innan dess hade de jobbat ihop i tio år på en resebyrå som var ett aktiebolag, men de var båda trötta på att ha en chef som bestämde.

– För en del är det viktigt att ha en ledande roll och att få titeln VD. I många fall är det en person som inte har kunskap om branschen, men vi i personalen kan jobbet och tänkte att vi lika gärna kunde starta eget, säger Katarina.

En av den tidigare resebyråns kunder var företagsrådgivaren Coompanion och på ett gemensamt möte berättade Katarina och Annika att de tänkte starta eget, vilket ledde till ett samarbete dem emellan.

– De frågade vad vi skulle starta för sorts företag, berättar Katarina. Vi sa att vi självklart skulle starta ett AB på grund av den stora omsättningen inom den här branschen. Men de sa: har ni inte funderat på att vara en ekonomisk förening? Trots att jag har läst juridik visste jag inte riktigt vad det var. Men när vi tagit reda på det insåg jag att det var något som passade perfekt för vår filosofi och vår idé om ett företag: att ha en platt organisation där alla är lika mycket värda. Vi ville komma ifrån hierarkier.

I lokalen på Stora Badhusgatan, med utsikt över kanalen och p-båten, sitter Katarina och Annika med headsets vid var sitt skrivbord och svarar på kundernas frågor om hur de ska ta sig fram under flygstoppet. Trots vulkanutbrottet och den ekonomiska krisen har det gått bra för smarttravel.

– Stora bolag tvingas lägga ner, men för oss är det en trygghet att var med i ett nätverk med andra kooperativ, säger Katarina.

Som en ekonomisk förening, eller ett kooperativ, är det Katarina, Annika och en person till som äger företaget gemensamt och all eventuell vinst återinvesteras. Att medarbetarna skulle ha likalön var en självklarhet.

– Jag tror inte att det hade funkat att vara två kollegor som utför samma arbete och har olika löner, säger Katarina. Visserligen gör vi lite olika saker, jag jobbar mer med bokföring men samtidigt har Annika telefonjour för affärsresorna dygnet runt. Om vi tar in någon ny hoppas vi att de accepterar att alla här har samma lön.

Om ett år hoppas de på att kunna anställa en till och att köpa nya datorer, men att lön eller vinst i sig skulle vara en drivkraft är inget som stämmer på de båda ägarna.

– Jag gick ner i lön med 5 000 kronor när jag började här. Nu har vi en bruttolön på 17 600 kronor, det är en låglönebransch men min lön borde ligga på mellan 20 000 – 22 000 kronor, säger Katarina. Vi skulle vilja ha marknadsmässiga löner och kunna vara lediga någon dag i veckan, men vårt mål är inte att plocka ut pengar.

Istället är det delaktigheten som är drivkraften.

– Vi kände att vi vill jobba med det vi tycker är roligt och i ett platt företag har alla samma mål, samma engagemang. Motpolen är väl företag där man stämplar in och ut för att visa vilka tider man jobbat. I ett kooperativ spelar alla lika stor roll. På mitt förra jobb kunde jag jobba länge med en marknadsplan men sedan var det ändå VD:n som hade veto. Nu får vi styra själva och det är tryggt att kunna följa arbetet från A till Ö, innan hade vi ingen insyn i bokföringen till exempel.

Men ansvaret kan också vara betungande. Annika säger med glimten i ögat att hon ibland kan sakna att vara anställd.

– Då behövde man inte ta så mycket ansvar. Jag jobbar mer nu än när jag var anställd. I snitt jobbar vi 13 timmar om dagen.

Andra problem är de som har uppstått i mötet med banker och kunder, som inte känner till hur ekonomiska föreningar fungerar. Katarina och Annika har fått förklara företagsformen många gånger och de önskar att det spreds mer information om ekonomiska föreningar.

– Visst har vi mött en del skepsis inom branschen, speciellt från företagskunder. Men nu accepterar de flesta att vi är som vi är, säger Katarina.b