Den senaste tiden har en rad vomeringar riktats mot katolska kyrkan. Den stora kräksjukan har drabbat många; ju mindre insatta skribenterna är, desto mer spyr de sin galla.

Det finns kritik som är berättigad! Den tidigare mörkläggningen av pedofil- och pederastanklagelser var genomrutten. På just den punkten finns inga förmildrande omständigheter. Men av alla anklagelser som, hittills, har haglat över min kyrka är detta den enda som är rättvis. Och denna kritik har också kyrkan tagit till sig. Vatikanen har lagt ut riktlinjer om att pedofilanklagelser alltid ska gå direkt till civila domstolar, och påven kan, på direkten, avkraga den präst som döms för pedofili. I Sverige har biskop Anders Arborelius uppmanat drabbade att ta kontakt. Detta är allt annat än mörkläggning! Vi kan dessvärre inte ändra på det förflutna, men vi kan lära av det. Det tycker jag man har gjort här.

Men det finns en aggression och en aversion mot katolska kyrkan bland oerhört många människor – en renodlad papistofobi skulle jag vilja kalla det. Och en långt gången okunskap. ”Om den katolska kyrkan på allvar skall göra upp med pedofilerna måste också tvångscelibatet ses över” skriver exempelvis Abraham Staifo i Göteborgs-posten. Vilket tvångscelibat? Ingen katolsk präst (eller munk eller nunna) har påtvingats några celibatära löften! De avges fullt frivilligt av den som vill bli präst i latinsk rit. Men det faktum att den som överväger en prästkallelse får välja mellan denna eller äktenskap innebär inte att celibatet är tvång, det är ett val. En man som är attraherad av två kvinnor måste också välja (om nu båda är intresserade tillbaka). Att livet innehåller val är inte liktydigt med tvång. Faktum är, dessutom, att en präst som kommer fram till att celibatet blir honom för svårt kan be att få bli avkragad. Sedan så skett, kan han gifta sig och göra sin hustru lycklig istället för att utöva prästämbetet. Detta inträffar. Men om man ser till hur många celibatärer det finns, är denna begärda avkragning påfallande ovanlig. Flertalet präster prioriterar att verka som präster – och det är deras eget val.

Huvudlöst dumt är också resonemanget att celibatära pedofiler skulle kunna botas från sina perversa böjelser, genom att gifta sig! (Och vilken kvinna skulle vilja agera pervomedicin?) Den amerikanske historieprofessorn Philip Jenkins har kommit fram till att pedofiler är påtagligt mer glest förekommande bland katolska präster, än bland det övriga befolkningssnittet. Det borde ju snarare ge vid handen att människor med sjukliga sexuella böjelser borde söka bot genom kyskhet. Så varför översvämmas inte media av upprörda medborgare, som kräver kyskhet från lärare, scoutledare, barnomsorgspersonal och andra för att därmed minska risken för pedofili? Det vore visserligen sällsynt enfaldigt, men ändå inte lika enfaldigt som att anklaga celibatet som livsstil för att alstra pedofili. För vilken normalintelligent människa inbillar sig egentligen att en man, som normalt sett attraheras av vuxna kvinnor, istället börjar dregla efter minderåriga efter några års avhållsamhet?

Nej, jag har svårt att tro på så mycket dumhet, från så många. Det verkar mer vara det gamla katolikhatet från reformationen, men i en moderniserad variant. Hos Zacharias Topelius var det en ondsint jesuit som stod bakom ett draperi med avsikt att lönnmörda kungen; i dag är det istället alla katolska präster som framställs som potentiella pedofiler. Jämförelsevis får jag ändå säga att Topelius trots allt höll en viss litterär klass.

Vårt västerländska samhälle är i dag så genomsexualiserat att celibatet nästan uppfattas som anstötligt. Den sekulariserade västerlänningen har mer förståelse för promiskuitet än för anständighet. Att det då finns en grupp människor, som väljer att leva på ungefär existensminimum, i sexuell avhållsamhet och som viger sitt liv till att tjäna andra – det sticker i ögonen och skaver i sinnet på många. Men vi troende och utövande katoliker uppskattar våra präster oerhört mycket!

Det finns pederaster och pedofiler överallt där det finns barn och ungdomar – även i katolska kyrkan. De ska absolut hindras från att utföra sina övergrepp – även i katolska kyrkan. Rättvisan ska ha sin gång – även i katolska kyrkan. Men det onyanserade hatet, rallarsvingarna om att ”arrestera påven”, önskemål om att “den katolska kyrkan” ska ”brinna ner” (Marcus Birro), skadeglädjen över att vi katoliker minsann också har brister (hade någon verkligen trott annat?), det är inte rättvisa – det är bara renodlad papistofobi. Och papistofober går det 13 på dussinet av i dessa dagar.