I sin självbiografiska roman Just Kids berättar rockikonen Patti Smith historien om sin slingriga väg till framgång som poet och rockartist, och om hennes starka vänskapsrelation med konstnären och själsfränden Robert Mapplethorpe.

Just Kids är vid första anblicken en ganska traditionell amerikansk berättelse stöpt i den amerikanska drömmen; en fattig, enkel landsortsflicka blir med barn som hon tvingas att lämna bort, hur hon ger upp sin lärarutbildning och sätter sig på en buss till New York, fast besluten om att bli någon, vilket också sker.
Men Just Kids är snarare motsatsen.

För mig är Patti Smiths berättelse en hyllning till konsten, och till hur viljan att följa sin egen röst och sin egen väg blir en kil som drivs in i den rådande hegemonin. Hennes anarkistiska inledningsrader till den legendariska dikten Oath blir ledorden under min läsning: ”Christ died for somebody's sins/But not mine."

Redan tidigt var Patti Smith en karaktär som stod ut i mängden. I tonåren skjuter hon upp mot himlen – vid fjorton års ålder är hon en och sjuttitre lång och väger fyrtiosex kilo. Hon är driftkuckun och har lägst social status på high school. Tillflyktsorten blev biblioteken där hon hittade konstböcker som tidigt fick henne att drömma om konstnärens liv och brödraskap:

”Deras sätt att klä sig, deras arbete och böner. Jag brukade skryta med att jag en dag skulle bli älskarinna åt en konstnär/…/ Jag föreställde mig som en Frida åt Diego, både musa och skapare och jag drömde om att träffa en konstnär som jag skulle älska och stödja och arbeta sida vid sida med.”

Patti Smith lämnade New Jersey och den påbörjade lärarutbildning bakom sig. Hon satte sig på en buss till New York, med några få dollar på fickan och en bok av Rimbaud, för att börja leva på riktigt. Ödet för henne här samman med Robert Mapplethorpe, som blev hennes älskare, vän och kollega ända fram till hans död i aids 1989.

Förhållandet dem emellan bestod i ett ständigt växlande rollspel mellan musa och konstnär. Deras betydelse för varandras konstnärliga utveckling är fascinerande att följa. Smith var den som strävade efter att träffa kreativa människor att bli inspirerad av, medan Mapplethorpe mer jagar efter den stora chansen att slå igenom och tjäna pengar.

Kärleken, både till varandra och till konsten, går som en glödande röd tråd genom boken. Innan de hamnar på det legendariska konstnärstillhållet Chelsea Hotel, där kända gäster bland annat varit Arthur C Clarke, Leonard Cohen, Bob Dylan, Janis Joplin, Dylan Thomas för att nämna några, får man följa deras vedermödor att hitta tak över huvudet, hur Smith dammsuger antikvariat efter fynd som hon kan sälja vidare för att få pengar till hyran och konstnärsmateriel.

De är för fattiga för att båda betala inträde till utställningar de vill se och låter därför en av dem gå in, för att sedan berätta om upplevelsen för den andre. Efterhand kompliceras relationen då Mapplethorpe upptäcker att han har en sexuell dragning till män, vilket framöver även kom att forma hans provocerande konstnärliga uttryck.

De gjorde båda konst som inte smekte medhårs. En tidig gemensam utställning utgick från Roberts erotiska fotografier och bland annat bidrar Smith här med en teckning av en ung man som urinerar i en annans mun.

Ett foto som många känner till är Mappelthorpes fotografi till Smiths klassiska debutalbum Horses. Historien om hur fotografiet togs får ett eget kapitel och är ytterligare ett av många exempel på hur de förenade djup vänskap med kreativt skapande.

Det skulle vara lätt för Patti Smith att skriva en biografisk berättelse som följer den gängse rockbiografins dramaturgi, med tröttsamma berättelser om coola möten med betydande musiker, och mytologiserande anekdoter från inspelningar och konserter. Visst finns sådana partier även i Just Kids, men då som ganska avdramatiserade möten.

Exempelvis stöter Smith på Jimi Hendrix utanför ett spelställe och deras samtal handlar om hur blyga de båda är. Ett annat oväntat möte sker med poeten Allen Ginsburg som stöter på Smith i tron att hon är en ung man.

Smith är en bred artist som arbetar både som bildkonstnär, poet, och musiker. Just Kids innehåller också ett rikt bildmaterial med bland annat teckningar av Smith och fotografier av Mapplethorpe. Som bonus medföljer en cd-skiva med fem klassiska låtar från hennes karriär. I samband med att Just Kids ges ut passar Brombergs även på att ge ut Oskuldens Tid, Smiths första lyriksamling på över tio år.

För mig har Patti Smith alltid varit en extremt utlevande konstnär, alltid på jakt efter ett så starkt uttryck som möjligt. Lyssna på Piss Factory – ren och skär punkpoesi. Den är inspelad på Electric Ladyland 1974, och borde fortfarande fungera som inspiration för blivande musiker:

”Jag har något att dölja här som heter Lust. Och jag ska härifrån den flammande trolldrycken kommer fram när som helst nu. Jag känner smaken av socker i näsborrarna och allt jag har att dölja här är Lust Och jag tänker sticka, tänker dra härifrån Jag tänker hoppa på tåget och dra till New York City och jag tänker bli någon Jag tänker hoppa på tåget och dra till New York City och jag tänker bli så grym, Jag tänker bli en stor stjärna och jag tänker aldrig mer återvända nej aldrig återvända, för att bränna ut mej i den här pissfabriken.
Och jag reser lätt.
Kolla in mej nu."

(Översatt av Pamela Jaskoviak)