Leila, som egentligen heter något annat, sitter i soffan med ett kakfat framför sig. Fast hon äter inget. Hon har svårt att äta och sova, men äntligen är det inte längre svårt att berätta. Hon vill föra vidare sin historia för att Migrationsverket ska förstå och för att andra tjejer ska slippa hamna i hennes situation.

Leila föddes 1984 i en kurdstyrd del av Irak och kom till Sverige 2002. Hon och hennes familj bodde i en mellanstor svensk stad när det inträffade som skulle påverka Leilas liv i flera år framöver: pappan berättade att han ville gifta bort henne med en släkting i Kurdistan.

– Jag ville inte, men pappa sa jag var tvungen. Han ville att jag skulle åka till Kurdistan, gifta mig och sedan söka asyl åt släktingen här i Sverige. Jag trodde nästan att han skojade. Men han sa att om jag inte gjorde det kunde jag börja tänka på min begravning. Jag visste inte vad jag skulle göra. Då kände jag inte till att man kan få hjälp och att det finns kvinnojourer. Pappa fortsatte att prata om bröllopet, men jag vill inte att familjen ska bestämma vem jag gifter mig med. Jag vill fortsätta att studera, sedan får vi se om jag gifter mig med någon. Jag tycker inte om släktingen och han kanske inte heller tycker om mig. Det är inte pappa som ska leva mitt liv – det är jag.

Ett år senare fick märkte Leilas SFI-lärare att något var fel och hon kontaktade socialen som hjälpte Leila att flytta till en kvinnojour. I samband med flytten till kvinnojouren polisanmälde Leila pappan för olaga tvång.

Tidigare hade Leila ansökt om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning, eftersom hennes pappa bor i Sverige, men efter hoten befarade Leila att hon skulle utsättas för våld av sin släkt i Kurdistan om hon utvisades. I ansökan till Migrationsverket skriver Leila därför att hon vid en avvisning riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld, mord eller för tvångsgifte eftersom hon har brutit mot familjens och samhällets traditioner. Både Leilas socialsekreterare och en polisinspektör har intygat att hon riskerar att utsättas för våld av släkt i Sverige och i Kurdistan om hon utvisas.

Leila bodde på kvinnojouren under en period, men saknaden efter familjen blev för stor och hon flyttade därför hem till sin bror som bodde i en egen lägenhet. Brodern stod på Leilas sida i konflikten och uppgav i ett polisförhör att han brutit kontakten med pappan efter hoten mot Leila.

Under den perioden gick Leila på sin brors bröllop. Det var en handling som skulle komma att ta stor plats i Migrationsverkets utredning.

Snart därefter skickade Migrationsverket Leilas handlingar till pappan, detta trots att hon sagt att myndigheten endast fick kontakta henne via juridiskt ombud. I handlingarna kunde pappan läsa om Leilas rädsla för hedersvåld och han reagerade då genom att skriva till Migrationsverket. Han skickade en filminspelning från bröllopet som han menar är ett bevis på att Leila inte hotas av sin familj – i så fall hade hon inte kunnat gå dit.

Migrationsverket gick på pappans linje och menade att filminspelningen bevisar att Leila inte riskerar hedersvåld: enligt hederskulturen i norra Irak hade hon i så fall inte kunnat närvara på bröllopet, skriver Migrationsverket.

– Men det var min brors bröllop! säger Leila. Om pappa hade gjort något hade min bror kontaktat polisen.

Men plötsligt ställde sig även broderns på pappans sida. Leila flyttade återigen till en kvinnojour. Efter en lång process med asylansökningar och överklaganden hade hon varit så länge i Sverige att hennes ärende preskriberades. Leila ansökte därför på nytt om uppehållstillstånd.

Under hela asylprocessen har Leila försett Migrationsverket med bevis på att familjen hotar henne. Hon har sms och telefoninspelningar från när hennes bror och andra familjemedlemmar framfört egna respektive pappans hot. När Leila blev tillsammans med en kille intensifierades hoten.

Hon har också fått sms från släktingar i Kurdistan som skriver ”tro inte att du kommer att klara dig, vi hittar dig var som helst”. 

Ett av Leilas syskon har också berättat för en socialförvaltning om ett samtal där pappan och en av bröderna planerat att döda Leila.

– Men Migrationsverket sa: det räcker inte. Om det var så att jag inte hade problem, varför skulle jag då bo på kvinnojouren? Jag vill inte lämna min familj, jag vill inte vara ensam.

Leila orkade inte längre leva. Hon åt antidepressiv medicin och sömntabletter och en dag tog hon en överdos. Hon hamnade på en psykiatrisk avdelning och i ett intyg skriver Leilas läkare att ”Patienten är så självmordsbenägen att hon behöver vara inlagd på slutenvårdsavdelning. Jag vågar inte släppa ut patienten ensam./.../ De depressiva symtomen har vi vid vissa tillfällen kunnat hjälpa patienten med, men om det kommer besked om utvisning ser jag en stor risk för en ny suicidhandling från patientens sida.”

Sedan några år tillbaka bor Leila i Göteborg och hon ska snart börja en arbetspraktik. I höstas fick hon återigen avslag på asylansökan och besked om utvisning. Enligt Migrationsverket har hon fortfarande inte tillräckliga bevis.

Att sociala myndigheter agerat är inget bevis eftersom de agerat utifrån Leilas egna uppgifter, skriver Migrationsverket i avslaget. Bevisningen i form av polisanmälningarna, syskonets uppgifter om pappans mordplaner och telefoninspelningen håller inte heller. Polisanmälningarna eftersom de inte lett till åtal, syskonets uppgifter eftersom de är ”för allmänt hållna” och telefoninspelningen eftersom det är en släkting som säger att pappan ska döda henne, inte pappan själv. Inte heller läkarintyget fungerar som bevis på att hon mådde dåligt, eftersom läkaren uttalar sig om utvisning vilket enligt Migrationsverket innebär att intyget kan ses som partiskt.

Migrationsverket skriver: ”Du har inte gjort sannolikt att det föreligger ett reellt hot mot dig från din familj”. Vidare skriver Migrationsverket att ”oaktat dessa trovärdighetsbrister kan följande noteras om förhållandena i norra Irak” och menar att kvinnor som hotas av hedersvåld kan få skydd där.

– Jag önskar att Migrationsverket lyssnar på mig och att de förstod hoten som är riktade mot mig. Det sägs att Sverige hjälper utsatta kvinnor, men det är inte sant. Jag är ett bevis på det, säger Leila. Jag gör inte det här för att det är kul att få uppehållstillstånd, jag vill bara leva. Jag tar hellre mitt eget liv än låter familjen göra det. Jag tänker mycket på hur de kommer att göra. Blir det med pistol? Med stenar? När jag tänker på framtiden är det mycket svårt. Ofta tänker jag att nu orkar jag inte mer, men jag vill inte att min familj ska vinna. Jag vill studera, bli sjuksköterska och hjälpa andra, till exempel på någon kvinnojour. Jag vill vinna, så jag kan hjälpa andra.