– Den är främst ett sätt att hedra kvinnor inför Internationella kvinnodagen men den är också en bro mellan kulturer. Vi sträcker ut en hand till besökarna och den som vill tar den. Vi vill visa att det finns starka kvinnor som gör vad de kan för att skapa ett bättre samhälle.

Yasmine Tourang menar att filmspråket har en stor betydelse i kampen för mänskliga rättigheter.

– Filmen är ett starkt format som kan skapa bättre förståelse. När man ser en film är det svårt att värja sig, en film kommer nära inpå och kan vara väldigt övertygande. Den lämnar sitt budskap på ett effektivt sätt.

Vi träffas i Gottsunda bibliotek en snögnistrande morgon. Yasmine Tourang har bara sovit ett par timmar det senaste dygnet, som varit fullspäckat med förberedelser. Hon ger ett försiktigt men samtidigt bestämt intryck och svarar omsorgsfullt på frågorna hon får.

– Jag växte upp i ett begränsande samhälle och min far och farbror uppmuntrade mig att ifrågasätta orättvisorna omkring oss.

Att få visa den verklighet som media utelämnar är hennes största drivkraft.

– Den bilden som visas av världen är bristfällig och det finns många luckor att fylla i.

Yasmine Tourang berättar att den iranska befolkningen sedan revolutionen 1978 har ökat med mer än det dubbla och att det i dag finns fler kvinnor än män. Hennes fjärde dokumentär Vatten, Vind, Eld handlar om fyra kvinnor som arbetar för att försörja sina familjer.

– Att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle som Iran på 2010-talet är svårt. Man känner sig fångad i en bur och man vill öppna den med hela sin kropp och kraft.

Hon har pratat med många kvinnliga regissörer och filmare som berättat om känslan av befrielse när de får göra film.

– De har med filmens hjälp lyckats hitta vägar att få ut sina budskap och öppnat dörrar i samhället som tidigare varit låsta. Det finns många kvinnliga regissörer i Iran i dag och det är otroligt spännande!

Men att göra film i Iran är inte lätt. Censuren är hård och det krävs tillstånd för att få påbörja en filmproduktion, samtidigt som den konstnärliga friheten begränsas av att handlingen endast får utspela sig inom ett fåtal godkända ämnen.

– Vissa regissörer gör film ändå och skickar den till andra länder men för att överleva kan man inte jobba på det sättet under en längre tid. Några kvinnor har fängslats medan andra blir utestängda från filmprojekt så att de inte kan jobba vidare.

Att vara skådespelerska är också väldigt svårt eftersom det finns så många regler.

– Man får till exempel inte röra vid sina manliga skådespelarkolleger, säger Yasmine Tourang och skrattar.

Hon berättar vidare med stor känsla om kvinnorna som kämpar i ett samhälle som vill förtrycka dem.

– Med filmen kan iranska och afghanska kvinnor visa sin vardag och att de kämpar för ett bättre liv. Man kan säga att det är ett rop på hjälp; ”Se mig och sprid mitt budskap, vi har rättigheten att få leva ett bättre liv”. De vill att världen ska ta deras situation på allvar.

Men Yasmine Tourang ser trots allt hoppfullt på framtiden för iranska och afghanska kvinnor.

– Under mina resor har jag upptäckt att den nya generationen kvinnor inte kommer att acceptera den här situationen. De vill ha sin del av friheten och de kommer att säga nej till förtryck och kämpa vidare. Den nya generationens män vill också ha en förändring och kämpar sida vid sida med kvinnorna. Det har jag sett.