När ridån glider undan och ljuset i salongen släcks har regissören och skådespelarna gjort sitt. Då ligger filmens kvalitet i händerna på filmbranschens siste hantverkare, biografmaskinisten. En veteran i branschen är Rune Larsson och inne på hans arbetsplats i Biopalatsets maskinrum är ljuset dämpat. Ett nästan sövande surrande och klickande från tre olika projektorer fyller rummet. När Rune tar sig tid att prata gör han det mellan 18 visningar på fyra projektorer. 297 kilometer film. För tre år sedan jobbade Rune på singelbiografen Royal med två visningar och max en mil film.
Biografmaskinistskrået är fullt av historier. Och när det kommer till historier från Göteborg finns det ingen som har fler än Rune Larsson. Som när Rune jobbade på Boulevard 1978. Den svenska gladporrfilmen Fäbodjäntan hade galapremiär. Biografägarens lillebror medverkade i filmen, och med de kontakterna lockades skådespelarna till Göteborg för att skriva autografer.
– Vissa maskinister vägrade jobba med porr, säger Rune. För min del har det aldrig varit så viktigt vad som visas på duken, det är tekniken bakom, bra ljud och skärpa, att ge publiken en perfekt föreställning, som fascinerat mig.

Rune inledde sin yrkesbana när han tog ett helgjobb på Härlanda fängelse. Varannan lördag klockan ett visades film för internerna. Där lärde han upp sin 13-årige bror Ulf, som bland annat visade Bullit med Steve McQueen, en film med 15-årsgräns.
– Jag sa till mamma att det gör nog inget, för där inne var alla ändå lagbrytare, berättar Rune.
Trots genombrottet för färgteven var 70-talets göteborgska gatubild fylld av biografer. Rune lämnade fångvården när de övergav 35mm-filmen till förmån för en liten 16mm-projektor.
Istället började han köra film på Cosmorama, Nya Boulevard, Mignon, Cinema, Royal och Sandrew 123 i Nordstan.
– Det fanns flera biografägare i stan då, minns Rune. Men ingen var nogräknad med om man jobbade för flera olika. Jag försökte jobba på alla biografer som fanns.

Bilden Rune målar upp av Göteborgs maskinister är den av ett klassiskt hantverkarskrå. Än i dag finns systemet kvar med mästare och lärling, en stark yrkesstolthet och grupp-
känsla.
Rune minns en kväll när han precis startat sjubion på Cosmorama då en vaktmästare från Cinema tvärs över gatan kom över och berättade att deras maskinist inte dykt upp. Cinema hade en av Göteborgs första nonrewindstolpar, en teknik som gjorde att maskinisten inte behövde passa hela föreställningen. Det gjorde det möjligt för Rune att rädda föreställningen och kollegan hos konkurrenten.
1985 valde Rune att ta en heltidstjänst på Royal, som han behöll fram till våren 2007, då La vie en rose blev den sista filmen Rune visade innan ägarna Astoria gick i konkurs.

I dag vikarierar Rune för SF på Biopalatset, där de renodlade maskinisttjänsterna är borta till förmån för kombitjänster med pass i kassa och som vaktmästare.
– Det är klart att det är en stor förändring att plötsligt efter 30 år möta kunderna, men jag försöker skämta mycket med dem och göra det till en kul grej, säger Rune.
Den tekniska utvecklingen i maskinrummen innebär att ett av kulturvärlden få kvarvarande hantverksyrken är på väg att försvinna. Och för stadsbilden innebär multi- plexbiograferna att kvällslivet och neonljusen koncentreras till ett fåtal platser istället för att lysa upp och levandegöra hela staden.
– Spontant känner jag att det var bättre förr, säger Rune, men samtidigt kanske det inte hade funnits några biografer alls om det inte vore för ny teknik.
– Det gamla maskinistyrket finns nästan inte kvar, fortsätter han. Det känns som om jag förlorat mitt drömjobb. Men kanske kan de använda ny teknik till att skapa en virtuellt simulerad bild av 50-talets Göteborg. Där hade jag velat gå omkring på gatorna med biografer i varenda kvarter, suga in den levande staden och titta in i alla maskinrum och salonger.