Som barn i Halland växte Hans Gustavsson upp med dragspelsmusik, Calle Jularbo och Tore Skogman. Den på 1950- och 60-talet framväxande rockmusiken fick han sin första stora upplevelse av i samband med en skolresa till Stockholm som 14-åring.

– Det var på krogen af Chapman. Jag hörde låten Last Date med Spotnicks från Göteborg. Redan då hade jag huvudet fullt av röda fendergitarrer, men just ögonblicket på af Chapman är ett jag aldrig kommer att glömma, berättar han.

Två år senare flyttade han hemifrån till Spotnicks hemstad Göteborg, började på frisörskolan och spelade i band.

50 år senare är Hans Gustavsson mer känd som Hasse Klippare, artistnamnet han har som rockabillyrockande musiker. Frisersalongen på Hisingen har han drivit i nästan ett halvt århundrade. Salongen är inredd som ett museum för dem som tycker om 1950-talsestetik, fotboll och framför allt rock´n roll. Varenda yta som inte upptas av saxar, rakknivar och pomada täcks av popikoniska emaljskyltar med 50-talspinupor, foton på rocklegender och fotbollsvimplar.

Frisersalongen och Hans Gustavsson i rollen som artisten Hasse Klippare har nu blivit dokumentärfilmen The Rocking Barber of Hisingen. Den historien börjar på klubben Truckstop Alaska på Hisingen 2011, när filmaren Tomas Haglund besökte Honkey Tonk Illegal. En klubb som samlade in pengar till Ingen människa är illegal.

– Där var Hasse med, med sin ganska unika show där han spelar musik och klipper kunder mellan låtarna, minns Tomas Haglund.

– Jag kände ett släktskap. Hasse är en drömmare och det är jag också. Oavsett trender så kör Hasse på med sin grej. Det är något väldigt punkigt över det han gör. Han släpper sina egna skivor och säljer dem i frisersalongen, fortsätter Haglund.

En scen som sticker ut i den annars strikt dokumentära filmen är en iscensatt sekvens där en 50-talspinuppa elegant städar av frisörstolarna med en dammvippa. Den klipps snabbt tillbaka till verkligheten. Där är det Hasse själv som sopar upp hårrester från golvet.

– Den scenen var det jag som ville ha med, säger Hasse Klippare själv.

– Scenen är väl dels en kommentar till att jag kan tycka att dagens rockabilly har blivit mest yta, prylar och kommersialism. Det är definitivt inte Hasse. För honom är det viktigast att han kör sin grej, säger Haglund.

Färdigställandet av filmen har tagit sex år, men den långa arbetsprocessen beror inte på att den varit svårjobbad.

– Orsaken är att jag varit tvungen att ta brödfödejobb under tiden och att jag fick barn. Innan dess körde jag frilansandet och manglade på nätterna. När jag blev pappa blev jag tvungen att uppfinna mig själv på nytt och reda ut frågan om vem jag är nu när jag jobbar vanliga kontorstider, säger Tomas Haglund.

Även det på sätt och vis i linje med temat där drömmen ställs mot verklighet. Filmaren som gör filmen han vill göra på fritiden och det han behöver göra på jobbet. Hasse Klippares liv har varit likadant. Frisörjobbet har betalat räkningarna. Rockabillyrockandet har gett honom livsglädje.

Haglunds dokumentär följer Hasse Klippare när han spelar i köpcentra och på en nostalgifestival i Vårgårda.

– Det ger inte mycket. I Vårgårda är jag igång i sju timmar, spelar och klipper kunder däremellan. Jag brukar vara rätt slutkörd efteråt, men musiken som hobby ger mig en glädje som jag behöver, säger Hans Gustavsson.

Tomas Haglund har förhoppningar om att visa The Rocking Barber of Hisingen på Göteborgs filmfestival och även på SVT.

– Men jag känner mig skeptiskt. Det är svårt att veta vad tevekanalerna köper in och varför. Jag tänker försöka komma ut lite utanför cineastkretsarna. Vi filmade rätt mycket på Bad Wolf Car Club på Hönö och jag hoppas kunna ordna visningar där och på andra bilklubbar, säger Tomas Haglund.