Första Sverigebesöket för kvinnan med det till synes urbrittiska namnet Imogen Heap och det gamla danspalatset på Regeringsgatan är fullt med förväntansfulla fans. Sällan har man väl sett en så iPhonetät publik – det fotas, twittras och uppdateras konserten igenom. Men så är också fröken Heap själv väldigt aktiv på nätet.

Detta förmodade teknikintresse går också igen i musiken. På Nalens scen har det radats upp allehanda manicker och klaviaturer, av vilka jag personligen fastnade för flygeln som såg ut att vara av plexiglas, samt keyboardgitarren – ni vet, en sån där 80-talsrelik som tycks ha blivit populär igen. Imogen Heap släntrar in på scenen och börjar efter lite teknikstrul (vilket tacklas galant i en improviserad musikalisk vädjan till ljudteknikern) genast att bygga upp sina förjusande låtar genom att sampla och loopa sig själv i realtid.

I kombination med det lätt förvirrade eller kanske snarare excentriska mellansnacket funkar det utmärkt, och ganska snart får hon också sälllskap under det konstgjorda träd som placerats på scenen och som tycks fungera som någon form av Heapsk logotyp. Två violinister och förbandsgitarristen fyller ut ljudbilden och dubblar tillsammans med kvällens huvudperson på allehandla slagverk, framför allt ett tilltalande kitschigt cocktailtrumset.

Det är övertygande som sagt, även om ljudbilden blir lite väl fluffig ibland – det saknas lite bas i det hela. Imogen Heaps luftiga stämma och ganska ljusa klangideal skulle kanske må bra av att kompletteras av en rejäl traktorbas, åtminstone i de lite mer aggressiva partierna, som det visserligen är rätt få av.

Musikaliskt skulle man kunna säga att Imogen Heap opererar i en slags brittisk filurtradition: det är inte för inte som hon ofta jämförs med Kate Bush. Associationerna går också till Peter Gabriels tidiga solokarriär, framför allt då hur Heap liksom Gabriel arbetar med samplingar kombinerat med realtidsframträdande.

Avslutande Hide and seek låter som om den skulle kunna vara skriven av en lite poppigare Laurie Anderson – och där har vi nog liknelsen som kanske bäst summerar det Heapska soundet.

Innan Imogen Heap försvann från scenen och in i den gigantiska Nightlinerbussen som parkerats utanför Nalen lovade hon att snart komma tillbaka. Vi får hoppas att det stämmer.