Medan Oskar Lafontaine fortfarande tillhörde SPD nämndes han som blivande kanslerkandidat. Flera storlekar större än den beige Schröder, kompis med Göran Persson, som sedermera blev kansler och inte lämnade efter sig några spår.

Lafontaine demonstrerade som S-politiker en ovanlig framsynthet: tillsatte en oberoende arbetsgrupp vars direktiv var att med öppna ögon och nytänkande analysera vad som egentligen händer inom det postindustriella arbetslivet och de samhälleliga konsekvenserna därav. Ingen grupp för att bara legitimera och bekräfta den misslyckade arbetslinjens alltmer ihåliga ideologi. En av dem han knöt till gruppen var den internationellt kända feministiska teoretikern Frigga Haug, definitivt ingen fyrkantig gråsosse.

Efter att ha utsatts för ett attentat under ett offentligt möte, ha skadats svårt men överlevt, drog sig Lafontaine tillbaka från politiken. Gruppen upplöstes. Arbetslösheten ökade – och bet sig fast. Utan att någon hade något verkningsfullt recept att erbjuda. Oavsett om man kom från SPD eller CDU.

Men det skulle bli en succéartad comeback för Lafontaine. 2005 bildades Die Linke: en blandning av gamla före detta, mer eller mindre tungt belastade SED:are – det statsbärande partiet i DDR – bland dem den forne påläggskalven Gysi, och människor till vänster om SPD. Snabbt hamnade den från sossarna avhoppade Lafontaine i partitoppen. Och snabbt vann partiet många röster, framför allt i det forna DDR. I Östberlin upp mot 40 procent av rösterna i vissa valkretsar. Även på den västra sidan började man göra inbrytningar, främst bland alla desillusionerade, med en växande känsla av att vara avhängda och bortglömda.

Mönstret verkar vara: antingen går dessa samhällets fördömda till Die Linke – eller till obskyra partier långt ut på högerkanten.

Framgångarna för Die Linke kan till en inte ringa del skrivas på Lafontaines konto: han var obestridligen partiets ledande figur, en karismatisk och retoriskt fullfjädrad politiker, tillika med beryktad förkärlek för dyra, franska viner.

Det ryktas att förbundskansler Merkel vägrade att debattera med honom i Förbundsdagen, ety han var henne förkrossande verbalt överlägsen. Och det insåg hon.

För något år sedan insjuknade han, den nu 66 år gamle Lafontaine, i cancer. Och nu drar han sig av hälsoskäl tillbaka – således hans andra reträtt - från både Die Linke och Förbundsdagen.

Personligen tänker jag: en av de få europeiska toppolitiker jag känner verklig respekt för, försvinner ut ur rampljuset. Ingen pragmatiker på gränsen till total idélöshet eller opportunistisk ränksmidare. En intellektuell, till skillnad från alla partigängare och korridorsmygare, av vilka det går tretton på dussinet. Och inte finns det många som förtjänar epitetet ”intellektuell” bland dagens politiker…

Så det känns sorgligt att han försvinner. Måtte han bara klara fajten mot den fruktansvärde fiende, bortom all politik och alla ideologier, som inga ord eller överlägsna argument biter på.