Vissa jazzmusiker har tydliga uttryck oavsett vilka musikaliska sammanhang de för tillfället råkar befinna sig i. Miles Davis trumpet låter som Miles Davis trumpet oberoende av medmusiker och genre.

Samma sak är det med jazzgitarristen Pat Metheny. Alltsedan 70-talet har han förfinat ett nästan omedelbart igenkännbart sound – den där luftiga, fluffiga stilen som också kännetecknar mycket av skivbolaget ECM:s produktioner. Metheny känns igen oavsett om han spelar solo, i trioformat eller med sin Pat Metheny Group.

Efter fredagens konsert i Stockholms konserthus kan det konstateras att ja, Pat Metheny och hans gitarr finner sig bekvämt tillrätta även i musikaliskt sällskap med självspelande instrument. Eller självspelande, förresten – i ett slag av förmodat lika delar upptäckarlusta och storhetsvansinne har Pat Metheny gett sig ut på turné med en orchestrion, en imponerande musikteknisk konstruktion som tillåter honom att via sina många gitarrer (jag räknade till ett tiotal olika) styra det imponerande uppbåd av klockor, trummor, pianon och cymbaler som forslats upp på konserthusets stora scen.

Det låter bekant som sagt, och de nya stycken som framförs låter ungefär som de han brukar framföra med sitt band – minus Lyle Mays karaktäristiska pianosolon. På ett sätt är konserten således något av en besvikelse. Även om en organisk känsla stundtals infinner sig i och med Pat Methenys tekniska länk till de olika instrumenten, så känns slutresultat inte lika levande som om han samsats på scen med ”riktiga” musiker – medmusiker som kunnat understödja tonerna från hans många (och ofta underligt konstruerade) gitarrer, och kanske också tvingat dessa toner att ta nya vägar. Improvisation i grupp, skulle man kunna benämna det saknade elementet.

Samtidigt ska Metheny ha en eloge för sin experimentlusta. Enligt egen utsago inspirerad av sin morfars självspelande piano har han byggt upp en imponerande maskinpark som han nu kuskar runt med i Europa. Riktigt spännande blir det dock bara i det helt improviserade nummer som kommer efter ungefär halva spelningen. Här får vi se vad orchestrionkonstruktionen verkligen går för, och Metheny tvingas gå i klinch med musikmaskinen för att skapa något nytt, något som upplevs mer levande.

Avslutningsvis kan man konstatera att musikmaskiner, oavsett om de är digitala eller analoga, kan åstadkomma en hel del – men knappast det samspel som uppstår mellan begåvade musiker. Det var i och för sig heller inte meningen med projektet, säger Metheny leende och nickar menande mot sina robotinstrumentalister. Verkar han inte lite ensam där uppe på scenen?