Den 30 september 1965 dödas sex generaler i den indonesiska armén. Händelsen markerar början på general Suhartos utrensning av vänsteranhängare och utgör slutet för den indonesiska kvinnorörelsen. Hundratusentals indonesier fängslas och torteras. Ännu fler mördas och placeras i massgravar. Den indonesiska massakern hör till efterkrigstidens mest omfattande. Och en av de minst omtalade.

Tystnaden kring händelsen är ett av de problem som Maj Wechselmann brottas med. Varken röster eller bilder har nått ut till allmänheten i väst. I sin nya dokumentär Generalen och kvinnorna tvingas därför Maj Wechselmann täcka in femtio år av orsak och verkan.

– Jag var politiskt aktiv redan under sextiotalet och förvånades över att ingen uppmärksammade det som skedde i Indonesien. Det bara måste fram någon gång, konstaterar hon.

Hon har gjort filmen för att sprida information, men kampanja för att nå ut säger Wechselmann att hon inte kan. Hon talar om hur vissa historier går i loopar, medan så många andra glöms bort. Hennes far hör till förintelsens överlevare och hon till den skara som anser att vi borde ha lärt oss att inte tolerera utrotning, inte i någon form.

Maj Wechselmann har gjort sig känd som regissören som inte väjer för tunga ämnen. Alltid med en kritisk blick har hon avhandlat allt från andra världskriget och Vietnamkriget till Gulfkriget och inbördeskriget i El Salvador. Hennes täta produktion består till stor del av politiska dokumentärer som gör upp med västs koloniala intressen.

Hennes förra film, Bang och världshistorien, om journalisten Barbro Alving, blev en publiksuccé i dokumentära mått mätt. Kvinnorna och generalerna är allt annat än publikfriande. Med arkivbilder från massakern och intervjuer med politiska fångar tecknas ett vittnesdokument över Indonesiens mörka historia och dystra nutid. Lärare, fackföreningsledare, författare och kvinnorättskämpar träder fram och berättar om elektrisk tortyr, överfulla fängelser och svält.

60-talets Indonesien stoltserade med en av världens största kvinnoorganisationer, Gerwani, som enligt Wechselmann uppskattades ha 1,5 miljoner medlemmar. Rörelsen tillhandahöll utbildning för kvinnor och byggde upp lokala barnkliniker på landsbygden. Dess fackliga företrädare stred för ledighet för nyförlösta mödrar, medan Gerwani-kvinnorna i parlamentet kämpade för att driva igenom lagar mot månggifte och prostitution.

General Suhartos armé krossade Gerwani med stöd i en förförelsemyt. Kvinnorna påstods ha tjusat de sex generalerna, dansat nakna och sedan kastrerat dem. Inget i obduktionsrapporterna tyder på att det skedde, men Gerwani förbjöds och ett okänt antal kvinnor fängslades, utan rättegång.

Kvinnorna som medverkar i filmen har kommit upp i åren och deras vittnesmål kunde lätt ha följt dem i graven. Med engagemang ger Maj Wechselmann röst åt det kvinnliga perspektivet.

– Vad hade dessa kvinnor gjort? De var medelklasskvinnor som tog av sig skorna och vandrade ut i byarna för att lära andra kvinnor läsa, vad är det för fel på det? frågar hon retoriskt.

Gerwanikvinnornas röster utgör filmens kärna. Det var först när Maj Wechselmann kom över en bok om indonesisk sexualpolitik som idén till filmen fick konturer.

– Jag har sett det förut. I El Salvador och i Vietnam och även som politiskt aktiv i Sverige. Kvinnorna går ut och gör jobbet, utan att fråga efter belöning eller plats i hierarkier, men blir de tillräckligt starka så blir de också ett hot mot mot männen och måste bort. Gerwani är ett tydligt exempel.

Gerwani står för Gerakan Wanita Indonesia (Indonesiska kvinnorörelsen). Filmen hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival och var nominerad till festivalens nyinstiftade dokumentärpris samt till Svenska kyrkans filmpris.